Ett definitivt hejdå, för evigt

Det här inlägget blir nog långt, och definitivt mitt sista. När jag tänker tillbaka på tiden jag bloggade som mest är det mesta en dimma. Även om den hjälpte några på vägen så vet jag också att det fanns inlägg förr som aldrig borde skrivits. Att mina ord - mina erfarenheter senare vändes mot mig av en förövare för att kunna kontrollera mig var aldrig något jag ens hade kunnat tänka på när jag började skriva. Och eftersom du surely kommer titta in här - det är inte på grund av dig jag slutar, jag har tagit tillbaka min kropp, mitt huvud och du får den aldrig igen, dom som vill vara förövares röster kommer väl alltid att göra det, men till er som gör det, tänk igenom vad ni EGENTLIGEN försvarar. Och varför? Det måste verkligen finnas mer grejer av substans för att komma åt mig om det verkligen är det ni vill, för jag placerar er i samma hörna som mina förövare, ni som fortsätter vara deras röster genom beteenden eller kommentarer, sen kan ni ruttna där ihop. Jag skäms inte ett dugg av att säga det. Ni är inte bättre än mina våldtäktsmän om ni fortsätter försvara dom, eller förminska mig som person med vad dom gjort mot mig med spekulationer och skratt.

Tiden jag började skriva var jag utöver svårt traumatiserad vilket jag still är, väldigt sjuk i mitt självskadebeteende vilket gjorde att bloggandet blev en ond spiral såhär i efterhand. Jag tänkte komma tillbaka och blogga  år igen men jag har inte varken ork eller lust, jag använder andra plattformar och har annat för mig.

På något vis har livet vänt för mig, det har gått stegvist, och det har varit många återbesök i mitt personliga helvete. Jag tror inte jag stannar i denna känslan av lycka jättelänge jag har redan varit här längre än väntat, men jag tror inte heller mina dippar blir lika långvariga eller djupa och det kommer i så fall vara en reaktion på yttre och inre händelser som det ständigt är.

Allt är inte solsken och mjuka moln, ibland är det hårt och kallt också. Men oftast är det olika nyanser av grått som jag försöker måla lite färg i.
Jag har 3 extremt tuffa månader framför mig och räknar med ett mående därefter, det blir ett sista så kallat krig men inte ensam denna gången, nu är det jag, en från psykiatrin och 2 väldigt viktiga personer i en annan instans som kommer trycka på ihop med mig, jag räknar inte med en positiv utgång men jag vill veta att jag gjort allt jag kan utefter mina förutsättningar för att få fortsatt hjälp med den sista biten i alla fall innan jag lämnar psykiatrin för gott.

Till hösten hoppas jag fortfarande på att komma in på komvux, under tiden arbetar jag ideellt och med mig själv. Det kommer inte bli lätt efter 12 år hemma, jag är inte helt naiv. Men jag lär mig under tiden, precis som dom senaste 2 åren som för mig varit livsavgörande.

Jag har sett familjen för vad den verkligen är och brutit om och om igen och nu finns ingen återvändo, vi må vara släkt som i dela gener och vissa delar jag delar av namn med, men annars finns det ingenting. Dom valde att skada mig, jag väljer att inte ha dom i mitt liv. Vänner och andra närstående väljer jag lite till min egen familj nu. Jag fick ta många tuffa beslut under dom senaste 2-3 åren, välja bort vänskaper och bekanta om det påverkade min (o)hälsa, och det gjorde jag Så rätt i. Jag tror inte man kan bli nämnvärt bättre utan att vara en stålkvinna med en massa ohälsa och samma destruktiva beteenden konstant runt sig om en försöker bli fri från det samtidigt.

Jag trodde aldrig jag skulle få känna på lycka, hur det känns att inte vilja dö eller skada mig på något sätt varje dag. Verkligen aldrig. Jag räknade heller inte med att överleva 2017. Det var inte planen i slutet på 2016. I år är jag inne på mitt 4e år utan slutenvård, jag har slutat skada mig, jag har hittat en balans mellan mat/träning med små återfall i den punkten någon gång per år  - men jag vet i alla fall vad jag inte kan förändra och förändra i mitt liv. Jag har sällan behovet av att skada mig längre, ibland kan tanken komma när det är omänskligt tufft med motgångar, men psykologen sade för något år sedan att när han inte finns tillgänglig försöka tänka vad hade han sagt i den situationen, så blev det. Till slut byttes hans röst ut mot min. En mer ödmjuk sida gentemot mig själv började växa. En förståelse för varför livet blev som det blev, och att skulden och skammen aldrig aldrig varit min.

Trodde någon att jag någonsin skulle nå hit utom vissa nära vänner? Jag gjorde då inte det. Men vissa har aldrig gett upp hoppet om mig, och hur många berg och dalbanor i humöret detta året än blir vill jag bara säga tack till er. För att ni stått ut med mig gråtandes, arg för att ni hoppats åt mig, inte gett upp om mig, inte sagt "det är okej att du går och dör nu L" som jag skrikit rakt ut i desperation och vanmakt. Det är små och stora saker som förändrat mitt liv steg efter steg. Dessa 2 år har jag och psykologen byggt upp en L jag är mer stolt över, som jag kan känna lite mer medkänsla för när det är svårt. Jag kan hålla mitt 5 åriga jag i handen och mitt 15 åriga jag med och i tanken ta bort en massa trauman. Men verkligheten är att livet inte är rättvist, och vissa får en tuff start och fortsättning efter det med. Jag kan inte förändra det som varit, inte ens genom att förtränga, men jag kan påverka min framtid.

Jag har fortfarande triggers att ägna våren åt att få bort, förhoppningen är att kunna få hjälp med mina psykosomatiska diagnoser/besvär med också, men allt går inte att fixa och det finns ingen garanti att jag faktiskt blir 100% läkt. Jag tror kommande år blir mycket lära sig hantera utmattningen och balansera jobb/skola så bra jag kan med massa övning och göra misstag om och om igen.

Men jag är inte rädd för att drömma om framtid längre, jag är mer rädd för att dö. Kanske löser sig allt, kanske löser sig lite. Det återstår att se, men även om jag skulle stanna där jag är nu så är det way more än jag någonsin ens kunde föreställa mig.

Så detta är ett hejdå med kärlek till trogna följare, till er som läser av andra anledningar sticker det väl i ögonen på så ni ska få ett tips: slösa inte bort tid i ert liv på att vänta på att se mig misslyckas, ta tag i er egna misär istället. Upp till er. Men även om denna bloggen inte var menat att bli något destruktivt eller dåligt är det vad den står för, för MIG numera. Börjar jag blogga igen så blir det på ett annat sätt och annan adress men jag har inga planer för det, behovet finns inte. Till er som är övertygade om att det aldrig kan bli ljusare igen säger jag bara fortsätt, du har inget att förlora mer än tårar men ALLT att vinna.

Jag ska gå i mål, även om målen kanske ändras på vägen efter livssituation. Så, med kärlek hejdå medsystrar. Vi ses på andra plattformar, andra ställen och fortsätter kampen uppåt, inte neråt.

volontärjobb, trauman, och sjukskrivning

Det händer både bra och dåliga grejer, som alltid med andra ord. Nytt trauma om än mindre än dom flesta andra, men starka psykiska och psykosomatiska reaktioner med redan befintlig PTSD, lite mer på banan igen i alla fall tror jag. Så nu är det småsaker och dom största jag dealar med mentalt.

Att förbereda för avslut med en person som varit mer än en byggsten i att bygga upp mig igen, som hjälpte mig ta mig från botten, våga tro på mig själv igen, drömma om en framtid. Det känns. Väldigt mycket.

Ägnat dagarna som jag gör minst en gång i månaden när jag mår dåligt för att lista ut VARFÖR jag mår bra eller dåligt, vad som leder till vad. Hittar oftast länkar. Men en dålig sak har bestått i år. Att bara sitta här med all statistik i huvudet som bakom siffror, är barn och ungdomar som går igenom det jag gick igenom, liknande, värre och så vidare. Och veta att det är inte över än. Hur många per dag som våldtas. Hur många som förlorar sin barndom och eventuellt med som följd av det. Och att inte kunna GÖRA ETT SKIT.

Eftersom en del varit emot detta så lyfter jag ämnet. Det enda positiva nu är att jag fick volontärjobbet för att kunna jobba ideellt i den mån jag orkar med just sådant här. För utöver egen erfarenhet och kunskap finns viljan, och något naivt hopp att kanske tillsammans kan vi lyfta frågan mer och arbeta förebyggande när händer är bakbundna på dom som jobbar med det på andra sätt. Jag har oundvikligen fått drömjobbet oavsett vilket område jag börjar i, vad jag väljer att göra och inte. Och det är ett stort plus.

Jag räknar inte med att bli helt återställd, det gör faktiskt ingen. Men dom flesta är rätt överens om att jag kommer kunna jobba och studera till viss del, att ja klart som fan det kommer bli jobbigt och allt. Att jag kanske får backa ibland. Att jag alltid kommer ha en sårbarhet. Men en sak folk verkar glömma bort på vägen för att jag inte kunnat innan är att jag känner igen mina symtom, jag vet mina triggers och sårbarheter, jag kan säga nej och backa till skillnad från förr när jag märker i förväg att något håller på att gå fel. Jag har lagt för många år på att tvivla och fega ur av rädsla att misslyckas.

Tänk lite, hur tror ni jag tog mig från där jag var säg 6 år sedan till nu? Genom att så kallat misslyckas gång på gång utöver hjälp senare att få redskap att hantera det. Genom hela livet lär man sig nytt, man lär om. Man kan misslyckas nu men lyckas sen, eller ändra om kursen. Det är individuellt. Men låt mig då misslyckas, för det är så jag lär mig. Ja det är blod, svett och massvis med tårar, men det tar mig någonstans varje gång. Och när jag ändå bryter ihop hemma titt som tätt ändå, varför inte göra lite nytta samtidigt?

Vissa dagar är becksvarta, vissa dagar är jag energisk med tusen idéer och projekt på gång. Det är oundvikligen mycket känslor och tankar nu. Ibland vill jag fortfarande ge upp ja, faktiskt flera gånger i veckan, men har jag gjort det helt än? Nej jag zonar ut lite, försvinner in i min egen bubbla för att samla kraft, deppa ifred, för att sen komma tillbaka. Det är så jag funkar. Alla hantera sitt skit på olika sätt, jag har hittat ett som funkar för mig. Ibland ber jag andra om hjälp om det är för svårt, och ibland försvinner jag helt ett tag.

Och kanske kan en som inte varit sjukskriven sedan sista året i gymnasiet vilket blir typ snart 12 år förstå frustrationen och uppgivenheten att bara sitta hemma, bara komma iväg till daglig verksamhet för att vänja mig vid folk igen och terapi. Att mitt liv ska fortsätta gå ut på det tills jag är 65 eller vad fan det är och då officiellt vara riktig pensionär, när jag nu vill chansa och prova. Jag vet att det sticker i vissas ögon för att jag har full sjukersättning som jag kommer sätta på vilande och ja, det kan hända att det omprövas om allt går åt skogen. Men allt jag vet definitivt är att där jag är nu, stannar jag inte länge. Jag lovade mig själv förra året att kämpa in i det sista och under tiden hitta små saker för att göra världen en bättre plats för andra, naivt? måhända, men varför inte?

Jag vill inte att rädsla stoppar mig mer, jag räknar med att misslyckas med grejer tusen gånger om trots att det kommer vara svårt i stunden. Det är en risk jag väljer att ta. Vad ser ni helst, att jag ger upp här och nu för att jag inte står ut med att min bakgrund inte ska kunna leda till NÅGOT gott, minsta lilla, eller jag gör vad jag kan så länge jag kan, eventuellt misslyckas jag så jag ger upp men har försökt, eller så lyckas jag och kanske lyckas hitta min väg under resans gång? Jag vill i alla fall kämpa in i det sista, försöka, chansa. För att jag inte vågat eller varit redo innan.

Och nu har jag en guldchans. Jag har ett hemmaprojekt igång och en tanke till nytt projekt till dagliga verksamheten nu efter mina bidrag till NAMNEN, jag ska lyckas ta mig igenom att "fira" jul och nyår själv i år på något sätt. Samtidigt kommer den månaden redan vara skakig. Så det kommer vara turbulens. Men kanske kan just volontärjobbet bli det som får mig att orka mig igenom en jul till så det inte blir som förra eller typ alla innan. Kanske inte, vi får se. November och december är mina värsta månader för mig som för många andra. Jag räknar med det värsta men hoppas på det bästa, typ.

Imorgon bör jag bli klar med mitt hemma-projekt. Sen ska jag maila om projektet till dagliga verksamheten under morgondagen med och skippar denna veckan där för torsdagen kommer bli ett helvete på terapin och jag räknar med som förra veckan krascha helt flera dagar. Realism med en gnutta hopp om annat.

Jag följer bara mina drömmar, så långt som dom tar mig. Jag vet ju hur denna vägen slutar till slut liksom alla nära runt mig. Så ja jag chansar utav bara helvete, men jag kan inte ge upp än. Det är inte min tid, och jag hoppas den inte kommer. Jag hoppas på att hitta rätt på vägen. Allt är en process.

Att våga berätta sin historia och misstro - ett inlägg till er skeptiker

Nu tänker jag ta upp ett ämne som egentligen är främst till dom som frossar i att diskutera huruvida personer KAN varit med om upprepade trauman och försöker förminska folks verklighet och trauman, för ni kollar hit då och då några av er och er det inte når kommer det till förr eller senare på något sätt vid någon tid. Egentligen hade jag velat fylla en sida med svordomar och hur vidriga ni är, istället tänker jag förklara så enkelt jag kan så att ni kanske kan ta in en dos verklighet. För jag tänker inte sjunka till er nivå.

Det har varit mycket snack genom åren från flera håll i ämnet "alltså det är OMÖJLIGT att ha varit med om så mycket, hon måste hitta på för att hon vill ha uppmärksamhet" och sådant i den stilen.

Såhär ser verkligheten ut, vi är många, alldeles för många med svåra hemska upprepade trauman, allt från barndom, tonår och till efter. Vissa fastnar i förövares klor så det fortsätter mer än en halv livstid eller mer, vissa får skadliga beteenden som reaktion på redan för många trauman, jag tillhör den sista som utsatte mig för risker av flera anledningar, och inte ens det gör nya trauman till mitt fel. Det är inte bra, men det är en vanlig reaktion efter upprepade trauman. Vissa dras till farliga människor, vissa går ut i mörker själv, vissa träffar nya killar utan backup från någon kompis som kan ingripa om något går fel osv osv. Jag använde mig av sex i självbestraffande syfte, men det betydde inte att jag VILLE att det skulle leda till våldtäkter. För det ÄR skillnad på sex som självskadebeteende och män som utnyttjar tillfället till att göra vad dom vill trots orden nej och allt möjligt.

Och tyvärr är inget av ovanstående ovanligt, och det gör det inte mindre allvarligt eller hemskt, och det finns fler varianter. Alla reagerar olika på trauman, det krävs inte att man är en raketforskare för att förstå det. Och även när jag hade lyckats bryta det beteendet så hade jag helt enkelt otur, fel plats fel tillfälle, lita på fel personer och så vidare.

Ni försöker skamma, skämta och allt möjligt vidrigt. "Det är som taget ur en film", ja ni är lite väl många som kör den nu. Vet ni varför jag höll tyst i så många år när jag var ung? Just PÅ GRUND AV DEN KOMMENTAREN, när jag väl förstod att jag utsatts för systematisk misshandel såväl som sexuell och emotionell misshandel som liten och litade på fel killar i tonåren så VISSTE jag att vissa skulle tänka "nej men det där är ju omöjligt det låter helt osannolikt". Svaret är att det är ofattbart, det är ofattbart att människor inte vet om hur stora pedofilringarna i Sverige är, att det sker systematiska, religiöst rituella övergrepp på barn och you name it i Sverige sedan väldigt lång tid, då och nu. Och det är fruktansvärt att vi är så många som barn och tonåringar utsatts för människor som medvetet gjort oss illa för deras egna behovs skull. Att vi varit redskap, dockor som en kan göra vad en vill med. Trots att vi var människor, oskyldiga barn. Att socialtjänst och BUP inte haft tillräckligt med kunskap eller sett tecknen eller ännu värre, dom som kollat bort och trots alla symtom på övergrepp tvingat hem barn som BERÄTTAR om övergrepp till deras förövare för att det är lättare för dom. Jag tror inte det finns ord för sådana svek ens.

Det här är verkligheten. Det händer precis denna sekunden, det hände för 50 år sedan och så vidare. Ja samhället blir en aning bättre med åren även om det inte känns så, socialtjänsten får mer utbildning i detta och även BUP. Det blir fler och fler ideella föreningar för utsatta som är stöttepelare tills personen vågar anmäla t.ex som är värda guld för många. Jag hade kunnat skriva flera a4 sidor om anledningar till hur samhället är som det är men det är ni som tvivlar på traumaöverlevares berättelse inte riktigt värda, den energin eller tiden.

Men ni behöver förstå att vi är så många som skrämts till tystnad alldeles för länge, och när vi väl berättar ska det komma ifrågasättande och skammande, vem skulle ha något att vinna på det alls?

Jag hade gjort VAD SOM HELST för att åka tillbaka i tiden och hoppas på att som 5 åring kunna förhindra att mitt liv blev som det blev vilket en inte kan som 5 åring, allra helst åka tillbaka till tiden i min mammas livmoder och dö där inne och aldrig bli född för att slippa den uppväxten. Men nu är inte det möjligt. Man kan inte välja sina föräldrar som spädbarn men föräldrar och andra kan välja att skada barn.
Men vi berättar om våra liv, smärta sorg osv, och jag tycker alla som vågar och kan och vill, ska göra det. För det är läkande för många, och det hjälper andra att våga söka hjälp när dom ser andra få hjälp, få hopp och så vidare. Och det är okej om man inte vill, kan eller orkar heller, men ni som skammar och ifrågasätter hjälper inte dom tysta heller när era ord sprids i kommentarsfält, bloggar och mellan anhöriga och så vidare. Ni skadar.

Sanningen är grattis om ni hade TUREN att få en bra uppväxt, men tyvärr har många inte samma tur. Många utsätts för trauman, ibland upprepade och det finns väldigt många sätt att skada människor så det kallas trauma, det är inte enbart övergrepp eller misshandel men det är vad Jag skriver om.

Och bara för att ni har svårt att tro att någon kan råka ut för så många trauman, av så många människor, av olika karaktär så betyder det inte att det är påhittat eller "extrakryddat", det beror på att ni inte kan eller vill förstå, att ni inte har kunskap, inte läser på om hur vanligt det är, inte bryr er, inte VILL att det ska vara sant och så vidare där med. Ni kanske har era anledningar att vägra tro på människor med trauman, men det ni gör är fel oavsett.

Men det händer. Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men jag kommer inte tystna, jag kommer anpassa ämnena jag skriver om för att jag ÄR rädd att det hamnar i fel händer och används som det gjorde förra året och lite av det innan, mot mig, igen. Men jag kommer inte tystna helt. För jag är trött på att bli skrämd eller skammad till tystnad. Det räcker nu.  Jag berättar vad jag orkar och vill för att jag tycker det är viktigt, för att det hjälper mig och ibland hjälper det även andra.

Så om ni verkligen vill spekulera i folks trauman, människors värsta år i livet och så vidare för att sen ifrågasätta för att såra eller skratta, gör det i tystnad men innan ni gör det, lär er lyssna, ta er tiden att läsa på om t.ex systematisk misshandel såväl som emotionell och sexuell eller varför inte allt traumatiskt om ni vill och psykiska och fysiska reaktioner på olika trauman, ta er tid att läsa på om reaktionerna på att utsättas för ondska, t.ex komplex PTSD och dissociativa störningar som är ett vanligt resultat av extrema/upprepade trauman i barndomen. Och se människan bakom. Se 5 åringen, 10 åringen, 15 åringen som utsätts för övergrepp och andra vidrigheter. Spotta inte på henne eller skamma, tysta inte barn. För även om ni ser mig eller andra som vuxna på grund av nuvarande ålder har vi alla minst ett inre barn även såkallade friska, och ni skadar när ni gör så.

Vi försöker alla göra det vi kan, vi överlever, vissa dör, vissa kan till och med börja LEVA, få värdefulla liv, få bra liv trots att insidan alltid kommer vara till viss del trasig ibland mer ibland mindre. Så bara sluta, lär er istället, lyssna, försök förstå. Och kan ni fortfarande inte det, var åtminstone tysta. Tänk det men sprid inte en massa skit-teorier bland folk. För ni skadar båda vuxna, vuxna barn och verkliga barn i nutid genom att sprida sådant. Skapa tvivel.

Vi är många, för många som gör allt vi kan på olika sätt för att ta oss vidare. Jag behöver inte folk som sparkar neråt när jag försöker klättra uppåt, så vill ni sparka - sparka uppåt - sparka på förövarna, sparka på samhället som svikit och missat. Sparka aldrig neråt, sparka alltid uppåt. Låt oss läka. Jag tror jag kan tala för rätt många när jag bara ber er att om ni verkligen inte kan eller vill tro, verkligen inte kan förstå eller vill förstå - var åtminstone tysta. För vi har redan haft enorma motgångar, och vi kommer fortsätta stöta på det då och då som alla, men alla är kanske inte tillräckligt starka för att klara onödigt många mer motgångar på grund av sådana som er.

Istället för att bli förövarnas röst, försök bli bättre människor istället, försök göra världen till en bättre plats. Det kan vi alla göra i olika skalor, det behövs inte alltid stora rubriker för att hjälpa en person som sen kanske hjälper en annan. Vi kan alla göra världen lite bättre, för oss och andra. Om vi bara vill och orkar.

Så till skeptikerna, till er som skrattar och ifrågasätter, lär er av era misstag och gör bättre ifrån er. Ni har gjort tillräckligt med skada nu, försök göra lite nytta istället för helt ärligt, det är det minsta ni kan göra efter vad ni utsätter mig och andra för.