Den senaste tiden har varit skakig, det har varit extremt stressigt både inuti och utanför med projekt, att jag sagt nej nu fan räcker det och ska ha min intervju på fredag för jag vill verkligen tro på att förändring kan ske och ingen annan verkar stå upp för detta nu, plus mitt redan befintliga grundmående.
Det är bra att stå upp för sig själv och andra förvisso, men allt har ett pris. Och denna månaden började små smygande symtom dyka upp, i början avfärdade jag det, sen gick jag in i förnekelse och sedan fortsatte jag bara hålla tyst om det. I veckan berättade jag för dom närmast mig och psykologen för at jag blev uppriktigt orolig för att det skulle bli ännu värre, och det har fått bli krisplan och tillägg av medicin nu sedan onsdag och order om mindre stress och inte på mig för mycket för att kunna härbärgera det själv.
Jag tycker fortfarande inte jag gjort fel som lyfte problemet jag inte kan nämna än, men jag gjorde fel i som inte tänkte på min egen säkerhet och hälsa lite mer. Hur jag eventuellt kunnat minska stressen och oron. Jag skulle sett redan första symtomet som ett tecken på nej nu saktar vi ner, går över för och nackdelar och hur jag kan minska stressen och oron allt detta medfört.
Nu är läget under kontroll igen, intervjun kommer bli av, jag är på dagliga verksamheten och sysslar med mina bidrag till projektet NAMNEN och är där 3 gånger i veckan ca 3-4h/gång vilket går förvånansvärt bra och har boendestödet som vanligt, utöver att jag en dag i veckan åker tåg och bussar 9 mil enkel väg för att ta mig till terapin istället för sjukresor. Det är så mycket som händer inuti.
Så visst en kan se misslyckandet i det hela, det här hade kunnat sluta jävligt illa med dessa symtom om det förvärrats, men allt är en process. Att lyssna på sig själv, kroppen, sätta sig själv som prio 1 är ett ständigt arbete när en är en inbyggd peoplepleaser som jag ändå lyckats ta mig bort från rätt bra senaste åren. Men det sitter ändå där inne, så det är ofta jag får stanna upp. Jag får väga för och nackdelar, jag får konsekvenstänka och prioritera och ibland är det riktigt svårt.
Att sätta namn på mina värsta förövare med tyg och nål & tråd har varit en läkande process vilket var hela syftet, det är min frigörelse. Att komma iväg till dagliga verksamheten och kunna vara där även när vi ibland kan vara upp emot 10-15 personer samtidigt trodde jag aldrig skulle gå så många timmar men dom svårare stunderna (mest ljudnivå) har jag alltid musiken och lurarna som hjälpmedel, ta en paus och andas ute för att samla mig sen in och fortsätta.
Sedan att det inte är många månader kvar med psykologen, att den familj jag har kvar är så gränsöverskridande trots mina protester, brev, lugna samtal, skrik och gråt och snart kommer få bryta helt för att ens orka fortsätta - det är mycket att hantera under 2 månaders tid.
Men det går. Nu har jag haft ordning på dom oroande symtomen sedan i onsdags när jag började med medicinen som är sista dagen på ikväll, jag ställde in att gå på #metoo manifestationen för att det trots hur gärna jag än hade velat vara där som ett ställningstagande innebär det en lång pendling, folk och stress. Istället tog jag en helg hemma för att planera kommande vecka och hur jag klarar den lilla extra stressen jag kommer få bäst. Gjort upp små strategier som åtminstone fungerar för stunden. Haft mys-stunder med tända ljus och god mat.
Så ja ibland "misslyckas" jag med att ta hand om mig själv som jag ska, men av varje misstag får jag också erfarenhet jag kommer behöva lära mig på vägen. Att "misslyckas" är en del i hela denna processen. Det ÄR mycket känslor att hantera nu kommande 5 månader och det kommer vara skakigt men varje gång jag fäller mig själv eller någon annan gör det kommer jag på något sätt ur det starkare vilket jag för några år sedan jag aldrig ens hade trott var möjligt för mig att skriva om ett par år. Jag lär mig ständigt på vägen, och har massor att lära. Men inlåst eller död gör jag inte nyttan för varken mig eller andra som jag vill, så jag har identifierat alla stressers och triggers senaste månaderna och allt utom en går att ta med psykologen och den får jag lära mig hantera själv lite nu.
Jag får vara rädd och nervös till en viss grad. För trots allt läskigt och negativt som händer, så händer positiva saker också. Saker jag blir bättre på, saker jag lär mig. Jag har stöttepelare runt mig, övar på att bli min egen förälder som det heter vilket troligen är det som går sämst nu men jag försöker i alla fall. Och sänka kraven på mig själv. Alltid dessa krav och förväntningar jag sätter upp som ofta river upp sår från dåtiden med tanke på ämnena det alltid rör.
Jag undrar ibland hur många år allt kommer vara en process, men egentligen, är inte hela livet en lång process med olika grejer en ska lära sig, saker som ska läka, grejer en kan förbättra och så vidare? Jag tror det. Att vi ständigt är i rörelse, när vi inte tillfälligt behöver pausa för att sen gå vidare, lite som denna helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar