lördag 13 januari 2018

Ett definitivt hejdå, för evigt

Det här inlägget blir nog långt, och definitivt mitt sista. När jag tänker tillbaka på tiden jag bloggade som mest är det mesta en dimma. Även om den hjälpte några på vägen så vet jag också att det fanns inlägg förr som aldrig borde skrivits. Att mina ord - mina erfarenheter senare vändes mot mig av en förövare för att kunna kontrollera mig var aldrig något jag ens hade kunnat tänka på när jag började skriva. Och eftersom du surely kommer titta in här - det är inte på grund av dig jag slutar, jag har tagit tillbaka min kropp, mitt huvud och du får den aldrig igen, dom som vill vara förövares röster kommer väl alltid att göra det, men till er som gör det, tänk igenom vad ni EGENTLIGEN försvarar. Och varför? Det måste verkligen finnas mer grejer av substans för att komma åt mig om det verkligen är det ni vill, för jag placerar er i samma hörna som mina förövare, ni som fortsätter vara deras röster genom beteenden eller kommentarer, sen kan ni ruttna där ihop. Jag skäms inte ett dugg av att säga det. Ni är inte bättre än mina våldtäktsmän om ni fortsätter försvara dom, eller förminska mig som person med vad dom gjort mot mig med spekulationer och skratt.

Tiden jag började skriva var jag utöver svårt traumatiserad vilket jag still är, väldigt sjuk i mitt självskadebeteende vilket gjorde att bloggandet blev en ond spiral såhär i efterhand. Jag tänkte komma tillbaka och blogga  år igen men jag har inte varken ork eller lust, jag använder andra plattformar och har annat för mig.

På något vis har livet vänt för mig, det har gått stegvist, och det har varit många återbesök i mitt personliga helvete. Jag tror inte jag stannar i denna känslan av lycka jättelänge jag har redan varit här längre än väntat, men jag tror inte heller mina dippar blir lika långvariga eller djupa och det kommer i så fall vara en reaktion på yttre och inre händelser som det ständigt är.

Allt är inte solsken och mjuka moln, ibland är det hårt och kallt också. Men oftast är det olika nyanser av grått som jag försöker måla lite färg i.
Jag har 3 extremt tuffa månader framför mig och räknar med ett mående därefter, det blir ett sista så kallat krig men inte ensam denna gången, nu är det jag, en från psykiatrin och 2 väldigt viktiga personer i en annan instans som kommer trycka på ihop med mig, jag räknar inte med en positiv utgång men jag vill veta att jag gjort allt jag kan utefter mina förutsättningar för att få fortsatt hjälp med den sista biten i alla fall innan jag lämnar psykiatrin för gott.

Till hösten hoppas jag fortfarande på att komma in på komvux, under tiden arbetar jag ideellt och med mig själv. Det kommer inte bli lätt efter 12 år hemma, jag är inte helt naiv. Men jag lär mig under tiden, precis som dom senaste 2 åren som för mig varit livsavgörande.

Jag har sett familjen för vad den verkligen är och brutit om och om igen och nu finns ingen återvändo, vi må vara släkt som i dela gener och vissa delar jag delar av namn med, men annars finns det ingenting. Dom valde att skada mig, jag väljer att inte ha dom i mitt liv. Vänner och andra närstående väljer jag lite till min egen familj nu. Jag fick ta många tuffa beslut under dom senaste 2-3 åren, välja bort vänskaper och bekanta om det påverkade min (o)hälsa, och det gjorde jag Så rätt i. Jag tror inte man kan bli nämnvärt bättre utan att vara en stålkvinna med en massa ohälsa och samma destruktiva beteenden konstant runt sig om en försöker bli fri från det samtidigt.

Jag trodde aldrig jag skulle få känna på lycka, hur det känns att inte vilja dö eller skada mig på något sätt varje dag. Verkligen aldrig. Jag räknade heller inte med att överleva 2017. Det var inte planen i slutet på 2016. I år är jag inne på mitt 4e år utan slutenvård, jag har slutat skada mig, jag har hittat en balans mellan mat/träning med små återfall i den punkten någon gång per år  - men jag vet i alla fall vad jag inte kan förändra och förändra i mitt liv. Jag har sällan behovet av att skada mig längre, ibland kan tanken komma när det är omänskligt tufft med motgångar, men psykologen sade för något år sedan att när han inte finns tillgänglig försöka tänka vad hade han sagt i den situationen, så blev det. Till slut byttes hans röst ut mot min. En mer ödmjuk sida gentemot mig själv började växa. En förståelse för varför livet blev som det blev, och att skulden och skammen aldrig aldrig varit min.

Trodde någon att jag någonsin skulle nå hit utom vissa nära vänner? Jag gjorde då inte det. Men vissa har aldrig gett upp hoppet om mig, och hur många berg och dalbanor i humöret detta året än blir vill jag bara säga tack till er. För att ni stått ut med mig gråtandes, arg för att ni hoppats åt mig, inte gett upp om mig, inte sagt "det är okej att du går och dör nu L" som jag skrikit rakt ut i desperation och vanmakt. Det är små och stora saker som förändrat mitt liv steg efter steg. Dessa 2 år har jag och psykologen byggt upp en L jag är mer stolt över, som jag kan känna lite mer medkänsla för när det är svårt. Jag kan hålla mitt 5 åriga jag i handen och mitt 15 åriga jag med och i tanken ta bort en massa trauman. Men verkligheten är att livet inte är rättvist, och vissa får en tuff start och fortsättning efter det med. Jag kan inte förändra det som varit, inte ens genom att förtränga, men jag kan påverka min framtid.

Jag har fortfarande triggers att ägna våren åt att få bort, förhoppningen är att kunna få hjälp med mina psykosomatiska diagnoser/besvär med också, men allt går inte att fixa och det finns ingen garanti att jag faktiskt blir 100% läkt. Jag tror kommande år blir mycket lära sig hantera utmattningen och balansera jobb/skola så bra jag kan med massa övning och göra misstag om och om igen.

Men jag är inte rädd för att drömma om framtid längre, jag är mer rädd för att dö. Kanske löser sig allt, kanske löser sig lite. Det återstår att se, men även om jag skulle stanna där jag är nu så är det way more än jag någonsin ens kunde föreställa mig.

Så detta är ett hejdå med kärlek till trogna följare, till er som läser av andra anledningar sticker det väl i ögonen på så ni ska få ett tips: slösa inte bort tid i ert liv på att vänta på att se mig misslyckas, ta tag i er egna misär istället. Upp till er. Men även om denna bloggen inte var menat att bli något destruktivt eller dåligt är det vad den står för, för MIG numera. Börjar jag blogga igen så blir det på ett annat sätt och annan adress men jag har inga planer för det, behovet finns inte. Till er som är övertygade om att det aldrig kan bli ljusare igen säger jag bara fortsätt, du har inget att förlora mer än tårar men ALLT att vinna.

Jag ska gå i mål, även om målen kanske ändras på vägen efter livssituation. Så, med kärlek hejdå medsystrar. Vi ses på andra plattformar, andra ställen och fortsätter kampen uppåt, inte neråt.