Jag minns tiden då tid liksom inte fanns, när jag inte var en person utan flera. När delidentiteter tog över hela tiden. Och jag mins hur frustrerad jag var innan jag förstod hur systemet fungerade, och hur det kan bli av svåra och tidiga trauman i livet. Och jag var så arg för att jag fick ta konsekvenserna gång på gång för andra delars handlingar. Det är väldigt många år som knappt existerar för mig, mest fragment. Fd vänner jag knappt har något minne av. Det var en stor anledning till att jag tog bort min facebook och skapade ny, för dessa "återblickar" från grejer andra delar av mig gjort med människor jag inte ens minns. Det tog rätt hårt. Och jag undrar många gånger hur mycket som hänt och gjorts som jag inte ens vet om ännu.
Jag ville inget annat än bli hel förr. Jag vet inte om jag kan räknas som hel nu, men det är absolut inte som förr. Och det är lite där skon klämmer. Jag var inte nöjd med hur det var då, men att få tillbaka minnen och framför allt lära mig hantera känslor som andra delar hanterat innan är ibland övermäktigt. Det senaste året har jag fortfarande kunnat kommunicera med två av dom, dom som var mest framträdande, Lelle 16 år och Leia 5 år. Men så kom minnena från vad som hände under förra året. Och något hände med vår kommunikation, vår deal vi hade. Oavsett verkar dom inte förmögna att "ta över" kroppen längre som förr, utan det var mer debatterande fram och tillbaka.
Sen stod jag där i december med så mycket ilska, hat, rädsla - allt möjligt. Och skulle inte bara hantera det själv för första gången, utan hantera det utan att börja skada mig igen. Det var och är fortfarande en utmaning. Jag är ju van vid att hantera extremt starka känslor med självskadebeteenden av olika slag. Och nu är det starkare, och väldigt ofta. Inte bara några gånger om året som innan. Och det ska hanteras hyfsat konstruktivt.
Efter skrikande i kuddar och allt möjligt från färdighetslistor t.ex där inget fungerade hittade jag några sätt att få ut ilskan i alla fall, det är inte optimalt men det blev i alla fall inga skador på min kropp. I början slog jag sönder porslin, sen provade att kasta jag tomma PET-flaskor i väggarna och det var nog mest effektivt då det heller inte lät speciellt mycket (blir rädd av höga ljud). Kastar saker, skriker i kuddar och så vidare. När inte prata eller skriva går i dom stunderna får man verkligen köra på det som fungerar. Nu har träningen kunnat ta lite av det, jag plockar fram ilskan och sorgen i kroppen och den timmen jag tränar 3 gånger i veckan så kör jag slut på mig fullständigt, och det fungerar rätt bra när det gäller ilska framför allt. Om jag inte kan släppa något en specifik person gjort eller en viss händelse plockar jag fram det, ökar motståndet i konditionsträningen och vikterna samtidigt som jag har det i huvudet. Och bara jobbar ut det om än tillfälligt.
Så det är på gott och ont det här när en börjar integreras, bli en person och inte flera. Fler minnen och känslor ska hanteras. Så det finns verkligen för och nackdelar, och det trodde jag faktiskt inte innan detta började hända. Att hantera dåtidskänslor samtidigt som nutidskänslor är näst intill omöjligt men för det mesta går det, när det blandas med ytterliga framtidskänslor så blir det total kortslutning. Då stängs oftast hela känslosystemet ner och jag blir mest sängliggande. Kan varken känna eller tänka.
Jag hanterar väl saker sisådär nu, vissa säger att jag flyr med mitt serietittande och debatterande i olika forum och när jag läser statistik och olika rapporter 4 timmar i sträck t.ex. Till viss del håller jag med. Men samtidigt får man tänka på att en kanske inte ska räkna med att allting kommer gå 100% bra direkt, kanske ska en nöja sig med att det inte blir skador på min kropp just nu.
Sen finns det dom som tycker jag tar onödigt många strider, som jag inte behöver ta eller att jag kanske inte ska vara så arg. Men det är skillnad på ilska och ilska. Ilskan över dåtiden är nästan ohanterlig och jag blir fylld av just känslan av maktlöshet som för mig är "farligast", medan ilskan över sådant som ändå KAN förändras kan leda till något konstruktivt. Även om jag blir utmattad och får begränsa mitt intag av information nu så att säga för att inte gå in i flykten helt, så har ilskan över sådant som kan förändras lite av en läkande funktion också. Det GÅR att förändra, dåtiden kan jag inte förändra. Och det är väldigt svårt att acceptera. Jag önskar jag kunde spola tillbaka, ändra om, radera. Allt möjligt. Vad som helst. Men det går inte. Så ibland kanske jag tar dessa "onödiga" striderna och debatterna just för att orka med dåtiden. För att väga upp det.
Det är så mycket en antingen ska acceptera, förlåta, eller lära sig leva med. Alla har olika åsikter där och det är nog högst individuellt vad en vill, och kan. Jag kan det gällande vissa grejer (dock aldrig förlåta), men det är mycket som fortfarande gör så ont att det inte ens kommer på tal. Så jag ältar, och det kanske ni ser mer av här. Var en som påpekade det en gång. Men tänk på att ältande inte alltid är något dåligt, ibland behöver en älta saker tusen gånger innan en hittar det en söker i det hela. Någon form av acceptans. Vissa saker behöver skrikas och skrivas ut en miljard gånger. Alla har vi olika sätt att hantera trauman. Men så länge det inte är skadligt för dig eller någon annan, så gör det som fungerar för just DIG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar