tisdag 21 november 2017

volontärjobb, trauman, och sjukskrivning

Det händer både bra och dåliga grejer, som alltid med andra ord. Nytt trauma om än mindre än dom flesta andra, men starka psykiska och psykosomatiska reaktioner med redan befintlig PTSD, lite mer på banan igen i alla fall tror jag. Så nu är det småsaker och dom största jag dealar med mentalt.

Att förbereda för avslut med en person som varit mer än en byggsten i att bygga upp mig igen, som hjälpte mig ta mig från botten, våga tro på mig själv igen, drömma om en framtid. Det känns. Väldigt mycket.

Ägnat dagarna som jag gör minst en gång i månaden när jag mår dåligt för att lista ut VARFÖR jag mår bra eller dåligt, vad som leder till vad. Hittar oftast länkar. Men en dålig sak har bestått i år. Att bara sitta här med all statistik i huvudet som bakom siffror, är barn och ungdomar som går igenom det jag gick igenom, liknande, värre och så vidare. Och veta att det är inte över än. Hur många per dag som våldtas. Hur många som förlorar sin barndom och eventuellt med som följd av det. Och att inte kunna GÖRA ETT SKIT.

Eftersom en del varit emot detta så lyfter jag ämnet. Det enda positiva nu är att jag fick volontärjobbet för att kunna jobba ideellt i den mån jag orkar med just sådant här. För utöver egen erfarenhet och kunskap finns viljan, och något naivt hopp att kanske tillsammans kan vi lyfta frågan mer och arbeta förebyggande när händer är bakbundna på dom som jobbar med det på andra sätt. Jag har oundvikligen fått drömjobbet oavsett vilket område jag börjar i, vad jag väljer att göra och inte. Och det är ett stort plus.

Jag räknar inte med att bli helt återställd, det gör faktiskt ingen. Men dom flesta är rätt överens om att jag kommer kunna jobba och studera till viss del, att ja klart som fan det kommer bli jobbigt och allt. Att jag kanske får backa ibland. Att jag alltid kommer ha en sårbarhet. Men en sak folk verkar glömma bort på vägen för att jag inte kunnat innan är att jag känner igen mina symtom, jag vet mina triggers och sårbarheter, jag kan säga nej och backa till skillnad från förr när jag märker i förväg att något håller på att gå fel. Jag har lagt för många år på att tvivla och fega ur av rädsla att misslyckas.

Tänk lite, hur tror ni jag tog mig från där jag var säg 6 år sedan till nu? Genom att så kallat misslyckas gång på gång utöver hjälp senare att få redskap att hantera det. Genom hela livet lär man sig nytt, man lär om. Man kan misslyckas nu men lyckas sen, eller ändra om kursen. Det är individuellt. Men låt mig då misslyckas, för det är så jag lär mig. Ja det är blod, svett och massvis med tårar, men det tar mig någonstans varje gång. Och när jag ändå bryter ihop hemma titt som tätt ändå, varför inte göra lite nytta samtidigt?

Vissa dagar är becksvarta, vissa dagar är jag energisk med tusen idéer och projekt på gång. Det är oundvikligen mycket känslor och tankar nu. Ibland vill jag fortfarande ge upp ja, faktiskt flera gånger i veckan, men har jag gjort det helt än? Nej jag zonar ut lite, försvinner in i min egen bubbla för att samla kraft, deppa ifred, för att sen komma tillbaka. Det är så jag funkar. Alla hantera sitt skit på olika sätt, jag har hittat ett som funkar för mig. Ibland ber jag andra om hjälp om det är för svårt, och ibland försvinner jag helt ett tag.

Och kanske kan en som inte varit sjukskriven sedan sista året i gymnasiet vilket blir typ snart 12 år förstå frustrationen och uppgivenheten att bara sitta hemma, bara komma iväg till daglig verksamhet för att vänja mig vid folk igen och terapi. Att mitt liv ska fortsätta gå ut på det tills jag är 65 eller vad fan det är och då officiellt vara riktig pensionär, när jag nu vill chansa och prova. Jag vet att det sticker i vissas ögon för att jag har full sjukersättning som jag kommer sätta på vilande och ja, det kan hända att det omprövas om allt går åt skogen. Men allt jag vet definitivt är att där jag är nu, stannar jag inte länge. Jag lovade mig själv förra året att kämpa in i det sista och under tiden hitta små saker för att göra världen en bättre plats för andra, naivt? måhända, men varför inte?

Jag vill inte att rädsla stoppar mig mer, jag räknar med att misslyckas med grejer tusen gånger om trots att det kommer vara svårt i stunden. Det är en risk jag väljer att ta. Vad ser ni helst, att jag ger upp här och nu för att jag inte står ut med att min bakgrund inte ska kunna leda till NÅGOT gott, minsta lilla, eller jag gör vad jag kan så länge jag kan, eventuellt misslyckas jag så jag ger upp men har försökt, eller så lyckas jag och kanske lyckas hitta min väg under resans gång? Jag vill i alla fall kämpa in i det sista, försöka, chansa. För att jag inte vågat eller varit redo innan.

Och nu har jag en guldchans. Jag har ett hemmaprojekt igång och en tanke till nytt projekt till dagliga verksamheten nu efter mina bidrag till NAMNEN, jag ska lyckas ta mig igenom att "fira" jul och nyår själv i år på något sätt. Samtidigt kommer den månaden redan vara skakig. Så det kommer vara turbulens. Men kanske kan just volontärjobbet bli det som får mig att orka mig igenom en jul till så det inte blir som förra eller typ alla innan. Kanske inte, vi får se. November och december är mina värsta månader för mig som för många andra. Jag räknar med det värsta men hoppas på det bästa, typ.

Imorgon bör jag bli klar med mitt hemma-projekt. Sen ska jag maila om projektet till dagliga verksamheten under morgondagen med och skippar denna veckan där för torsdagen kommer bli ett helvete på terapin och jag räknar med som förra veckan krascha helt flera dagar. Realism med en gnutta hopp om annat.

Jag följer bara mina drömmar, så långt som dom tar mig. Jag vet ju hur denna vägen slutar till slut liksom alla nära runt mig. Så ja jag chansar utav bara helvete, men jag kan inte ge upp än. Det är inte min tid, och jag hoppas den inte kommer. Jag hoppas på att hitta rätt på vägen. Allt är en process.