Nu tänker jag ta upp ett ämne som egentligen är främst till dom som frossar i att diskutera huruvida personer KAN varit med om upprepade trauman och försöker förminska folks verklighet och trauman, för ni kollar hit då och då några av er och er det inte når kommer det till förr eller senare på något sätt vid någon tid. Egentligen hade jag velat fylla en sida med svordomar och hur vidriga ni är, istället tänker jag förklara så enkelt jag kan så att ni kanske kan ta in en dos verklighet. För jag tänker inte sjunka till er nivå.
Det har varit mycket snack genom åren från flera håll i ämnet "alltså det är OMÖJLIGT att ha varit med om så mycket, hon måste hitta på för att hon vill ha uppmärksamhet" och sådant i den stilen.
Såhär ser verkligheten ut, vi är många, alldeles för många med svåra hemska upprepade trauman, allt från barndom, tonår och till efter. Vissa fastnar i förövares klor så det fortsätter mer än en halv livstid eller mer, vissa får skadliga beteenden som reaktion på redan för många trauman, jag tillhör den sista som utsatte mig för risker av flera anledningar, och inte ens det gör nya trauman till mitt fel. Det är inte bra, men det är en vanlig reaktion efter upprepade trauman. Vissa dras till farliga människor, vissa går ut i mörker själv, vissa träffar nya killar utan backup från någon kompis som kan ingripa om något går fel osv osv. Jag använde mig av sex i självbestraffande syfte, men det betydde inte att jag VILLE att det skulle leda till våldtäkter. För det ÄR skillnad på sex som självskadebeteende och män som utnyttjar tillfället till att göra vad dom vill trots orden nej och allt möjligt.
Och tyvärr är inget av ovanstående ovanligt, och det gör det inte mindre allvarligt eller hemskt, och det finns fler varianter. Alla reagerar olika på trauman, det krävs inte att man är en raketforskare för att förstå det. Och även när jag hade lyckats bryta det beteendet så hade jag helt enkelt otur, fel plats fel tillfälle, lita på fel personer och så vidare.
Ni försöker skamma, skämta och allt möjligt vidrigt. "Det är som taget ur en film", ja ni är lite väl många som kör den nu. Vet ni varför jag höll tyst i så många år när jag var ung? Just PÅ GRUND AV DEN KOMMENTAREN, när jag väl förstod att jag utsatts för systematisk misshandel såväl som sexuell och emotionell misshandel som liten och litade på fel killar i tonåren så VISSTE jag att vissa skulle tänka "nej men det där är ju omöjligt det låter helt osannolikt". Svaret är att det är ofattbart, det är ofattbart att människor inte vet om hur stora pedofilringarna i Sverige är, att det sker systematiska, religiöst rituella övergrepp på barn och you name it i Sverige sedan väldigt lång tid, då och nu. Och det är fruktansvärt att vi är så många som barn och tonåringar utsatts för människor som medvetet gjort oss illa för deras egna behovs skull. Att vi varit redskap, dockor som en kan göra vad en vill med. Trots att vi var människor, oskyldiga barn. Att socialtjänst och BUP inte haft tillräckligt med kunskap eller sett tecknen eller ännu värre, dom som kollat bort och trots alla symtom på övergrepp tvingat hem barn som BERÄTTAR om övergrepp till deras förövare för att det är lättare för dom. Jag tror inte det finns ord för sådana svek ens.
Det här är verkligheten. Det händer precis denna sekunden, det hände för 50 år sedan och så vidare. Ja samhället blir en aning bättre med åren även om det inte känns så, socialtjänsten får mer utbildning i detta och även BUP. Det blir fler och fler ideella föreningar för utsatta som är stöttepelare tills personen vågar anmäla t.ex som är värda guld för många. Jag hade kunnat skriva flera a4 sidor om anledningar till hur samhället är som det är men det är ni som tvivlar på traumaöverlevares berättelse inte riktigt värda, den energin eller tiden.
Men ni behöver förstå att vi är så många som skrämts till tystnad alldeles för länge, och när vi väl berättar ska det komma ifrågasättande och skammande, vem skulle ha något att vinna på det alls?
Jag hade gjort VAD SOM HELST för att åka tillbaka i tiden och hoppas på att som 5 åring kunna förhindra att mitt liv blev som det blev vilket en inte kan som 5 åring, allra helst åka tillbaka till tiden i min mammas livmoder och dö där inne och aldrig bli född för att slippa den uppväxten. Men nu är inte det möjligt. Man kan inte välja sina föräldrar som spädbarn men föräldrar och andra kan välja att skada barn.
Men vi berättar om våra liv, smärta sorg osv, och jag tycker alla som vågar och kan och vill, ska göra det. För det är läkande för många, och det hjälper andra att våga söka hjälp när dom ser andra få hjälp, få hopp och så vidare. Och det är okej om man inte vill, kan eller orkar heller, men ni som skammar och ifrågasätter hjälper inte dom tysta heller när era ord sprids i kommentarsfält, bloggar och mellan anhöriga och så vidare. Ni skadar.
Sanningen är grattis om ni hade TUREN att få en bra uppväxt, men tyvärr har många inte samma tur. Många utsätts för trauman, ibland upprepade och det finns väldigt många sätt att skada människor så det kallas trauma, det är inte enbart övergrepp eller misshandel men det är vad Jag skriver om.
Och bara för att ni har svårt att tro att någon kan råka ut för så många trauman, av så många människor, av olika karaktär så betyder det inte att det är påhittat eller "extrakryddat", det beror på att ni inte kan eller vill förstå, att ni inte har kunskap, inte läser på om hur vanligt det är, inte bryr er, inte VILL att det ska vara sant och så vidare där med. Ni kanske har era anledningar att vägra tro på människor med trauman, men det ni gör är fel oavsett.
Men det händer. Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men jag kommer inte tystna, jag kommer anpassa ämnena jag skriver om för att jag ÄR rädd att det hamnar i fel händer och används som det gjorde förra året och lite av det innan, mot mig, igen. Men jag kommer inte tystna helt. För jag är trött på att bli skrämd eller skammad till tystnad. Det räcker nu. Jag berättar vad jag orkar och vill för att jag tycker det är viktigt, för att det hjälper mig och ibland hjälper det även andra.
Så om ni verkligen vill spekulera i folks trauman, människors värsta år i livet och så vidare för att sen ifrågasätta för att såra eller skratta, gör det i tystnad men innan ni gör det, lär er lyssna, ta er tiden att läsa på om t.ex systematisk misshandel såväl som emotionell och sexuell eller varför inte allt traumatiskt om ni vill och psykiska och fysiska reaktioner på olika trauman, ta er tid att läsa på om reaktionerna på att utsättas för ondska, t.ex komplex PTSD och dissociativa störningar som är ett vanligt resultat av extrema/upprepade trauman i barndomen. Och se människan bakom. Se 5 åringen, 10 åringen, 15 åringen som utsätts för övergrepp och andra vidrigheter. Spotta inte på henne eller skamma, tysta inte barn. För även om ni ser mig eller andra som vuxna på grund av nuvarande ålder har vi alla minst ett inre barn även såkallade friska, och ni skadar när ni gör så.
Vi försöker alla göra det vi kan, vi överlever, vissa dör, vissa kan till och med börja LEVA, få värdefulla liv, få bra liv trots att insidan alltid kommer vara till viss del trasig ibland mer ibland mindre. Så bara sluta, lär er istället, lyssna, försök förstå. Och kan ni fortfarande inte det, var åtminstone tysta. Tänk det men sprid inte en massa skit-teorier bland folk. För ni skadar båda vuxna, vuxna barn och verkliga barn i nutid genom att sprida sådant. Skapa tvivel.
Vi är många, för många som gör allt vi kan på olika sätt för att ta oss vidare. Jag behöver inte folk som sparkar neråt när jag försöker klättra uppåt, så vill ni sparka - sparka uppåt - sparka på förövarna, sparka på samhället som svikit och missat. Sparka aldrig neråt, sparka alltid uppåt. Låt oss läka. Jag tror jag kan tala för rätt många när jag bara ber er att om ni verkligen inte kan eller vill tro, verkligen inte kan förstå eller vill förstå - var åtminstone tysta. För vi har redan haft enorma motgångar, och vi kommer fortsätta stöta på det då och då som alla, men alla är kanske inte tillräckligt starka för att klara onödigt många mer motgångar på grund av sådana som er.
Istället för att bli förövarnas röst, försök bli bättre människor istället, försök göra världen till en bättre plats. Det kan vi alla göra i olika skalor, det behövs inte alltid stora rubriker för att hjälpa en person som sen kanske hjälper en annan. Vi kan alla göra världen lite bättre, för oss och andra. Om vi bara vill och orkar.
Så till skeptikerna, till er som skrattar och ifrågasätter, lär er av era misstag och gör bättre ifrån er. Ni har gjort tillräckligt med skada nu, försök göra lite nytta istället för helt ärligt, det är det minsta ni kan göra efter vad ni utsätter mig och andra för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar