tisdag 21 februari 2017

Att sätta gränser och värna om sig själv

2016 var ett rejält pissigt år rakt igenom men trots det så var det troligen året som jag kommit längst under. Jag vet knappt vad mitt grundmående är längre, man jag kan tänka igen utan alla mediciner jag hade innan även om jag har 2 kvar som ska sättas ut när terapin är avslutad, jag kunde börja läsa igen. Började orka lägga tid på att läsa mer och mer invecklade saker hela tiden, och framför allt under höst och vinter har jag kommit till någon annan förståelse, och ett betydligt bredare synsätt på flera håll. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att jag kommit så långt på ett år. Och ibland finns det inga enkla svar, eller inga svar alls. Det är bara att på något sätt stå ut, tills jag kanske når acceptansen många nämner.

Den största och även jobbigaste utmaningen var att börja sätta gränser. Jag har under många år fått bryta med familj och vänner, och ibland tvärt om och det är okej. Jag utgår från att alla gjort det av en anledning, och så även jag. Jag har fått lära mig att verkligen sätta mig först i så många fall jag kan, men ändå inte tappa empati eller förståelse för andra. Vissa grejer har gått snyggare till än andra, men relationer som triggar igång för mycket i mig, oro, minnen och så vidare. Jag har fått lämna det bakom mig. Och det har varit svårt. Men nödvändigt för att komma vidare. Jag hamnar dock fortfarande lätt i det som nämns i terapin, att jag lägger undan mig själv för att försöka ta hand om andra. Jag börjar få mer balans på det och ibland går det bra och ibland mindre. Men det går åt rätt håll. Och jag har inga direkt skadliga relationer längre, vilket också gör det lättare att fokusera på min bearbetning.

Alla behöver ett skydd, och jag som har så tunt filter och är så känslig för saker som händer runt mig och är så lätt triggad har ju gjort att jag är mindre tålig än dom flesta, i alla fall så kallat friska personer. Och det är något som är work in progress. Det känns ändå som mitt kontaktnät är betydligt stabilare nu, och det är jag glad över. Ibland får en ta tuffa beslut inte alla kan förstå, men det är mycket vad jag jobbat på. Som varit nödvändigt ont för att komma vidare.

I helgen fick jag markera extra tydligt för den enda familjemedlemmen jag räknar som familj som jag har. Jag har försökt sätta gränser under hösten och vintern utan vidare resultat men ju närmare en står desto värre känns det. Jag har varit väldigt dålig på att markera innan, sätta gränser och säga nej detta är inte okej för mig, jag mår för dåligt av det. Nu löste det sig ändå rätt bra, och förhoppningsvis gick det in lite bättre trots att vi båda grät i telefonen. Imorgon ska vi försöka träffas och jag hoppas budskapet gått in. Men att lära mig sätta mina behov högst på listan och säga ifrån har varit och är fortfarande svårt utan att automatiskt börja hacka på mig själv.

Självmedkänsla/selfcompassion är något som jag också jobbat mycket med men som är betydligt svårare, ibland går det rätt bra och ibland inte alls. Beror helt på hur dåligt jag mår. Men trots att jag är rätt långt ifrån att ha bearbetat allting jag varit med om så har jag ändå kunnat släppa mycket skuld och skam som inte tillhörde mig alls, och kunde rikta den rätt. Lägger den där den hör hemma, skammen och skulden som aldrig var min. Ofta är det lättare att vara arg på mig själv än på andra. Men det går åt rätt håll. Ibland börjar jag omedvetet försvara människor som gjort mig illa under terapin t.ex som försvar, och sen blir det kaos i huvudet.

Att kunna lägga skulden där den hör hemma är både skönt och skrämmande, för att det är ovant. Och att hantera känslorna det medför gör det svårare. Är jag arg på mig själv kan jag alltid ta ut det på mig själv på något sätt, men det är att jobba åt fel håll nu. Men att hantera ilskan och sorgen jag känner när jag inser hur svårt andra skadat mig är av en helt annan kaliber. Speciellt där jag varit i beroendeställning. För jag kan inte få upprättelse, någon rättvisa eller ens en ursäkt. Så jag sitter bara där förtvivlad och vet inte hur jag ska hantera det. Nästan hela mitt liv har jag ju straffat mig själv för vad andra gjort och sedan hur jag handlat pga hur jag växt upp och alla försvar jag har som reaktion på det. Och jag är ingen förespråkare för våld och det är ingen lösning, och det är absolut inte Jag att hämnas. Det tar inte bort vad som hänt, det tar inte bort orättvisan. Det är det som är svårast att hantera. För var gör en när en inte kan få någon upprättelse eller liknande, men heller varken kan förlåta eller acceptera? Just nu stå ut, tills jag en dag är där. Någon gång måste det komma, men jag behöver vräka ur mig all skit tusen gånger till först och analysera ner till molekylnivå innan jag kan nå dit.

Nu måste jag sluta skriva, nattmedicinen har kickat in och det är läggdags för klockan 05.30 ringer klockan så jag kan dra till gymmet.

1 kommentar:

Snubbelfotens Livsresa sa...

Gränssättning är så oerhört svårt men ja, träning, träning och åter träning och lite Jävlar Anamma så går det rätt ok faktiskt. Även om det ibland är svårare än man trott. Gör samma sak nu... och ja det känns!
Kramar Mia <3