Suicid, lidande, mening

OBS triggervarning (suicid/suicidtankar)

Efter träningen i morse kollade jag på dokumentären "vem stoppade mitt självmord" (den finns på svt play, den är jättefin och rörande men jag tycker ändå en triggervarning där kan vara på sin plats) och det satte igång så mycket minnen och känslor så jag grät mig väl igenom dom hela 45 minuterna.

Jag har tänkt så mycket på detta framför allt sista året, det är så många som är tacksamma över att dom överlevt, både tragiska barndomar och självmordsförsök och så vidare. Och jag känner någon konstig skam/skuldkänsla över att jag inte kommit dit än. Jag önskar att jag kunde säga "jag är tacksam att jag överlevt" eller "tack för att ni räddade mig trots att jag inte ville det då". Men jag kan inte det. För mig är det snarare att acceptera att jag fortfarande är vid liv, och göra det bästa av hur situationen är nu och mer eller mindre hoppas på ett mirakel.

Att jag överlevde december och januari i år handlar inte om styrka, eller mod eller feghet. Det är helt ärligt bara tillfälligheter, tillfälligheter som gjort att dom gångerna jag varit så redo jag kan bli har satt käppar i hjulet. Jag planerade ut i minsta detalj, jag tänkte på alla olika sätt som finns och hade en plan b för ifall någon skulle hitta min kropp i tid så att säga, så att det absolut inte skulle gå att rädda mig. För jag vill aldrig mer hamna inom slutenvården. Jag tror inte någon av dom som står mig nära vet hur nära jag var, bara att det var nära. Det fanns bättre dagar, och det fanns dagar som dom flesta dom 2 månaderna där det var det enda jag kunde tänka på. Och jag grät inte längre över att det troligen hade påverkat vänner, pojkvän och dom få anhöriga som bryr sig. Jag var förbi det. Jag grät över att jag skulle behöva dö på ett väldigt plågsamt sätt men det var det enda sättet som var 100% säkert att jag inte skulle kunna återupplivas. Och när jag hade slutat gråta över det med och bara kände lugnet. Då insåg jag att det bara var en tidsfråga innan planerande och tankar skulle bli verklighet.

Sen en dag bara vände det, det var inget som direkt hände, det var inte någons specifika ord. Helt plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. Jag kunde andas igen. Jag mådde inte bra, men jag kunde tänka på annat än död. Sedan dess har det svängt rätt rejält. Jag har bättre dagar och sämre dagar, helgen som varit har varit rent ut sagt fruktansvärd men jag hamnade ändå inte på den platsen jag var vid dom 2 månaderna.

Jag försöker tänka att det finns någon mening med att jag överlevt så många självmordsförsök, att det måste finnas någon mening med allt jag gått igenom som liten, tonåring och sen vuxen. Att det i slutändan måste leda till någonting gott. Men jag kan ju inte veta. I alla fall inte än. Och att vara tillbaka i verkligheten, att komma tillbaka till livet när mitt mål var att se till att jag omöjligen kunde överleva har varit extremt svårt. Vissa dagar förstår jag inte ens hur jag kunde tänka som jag gjorde, handla som jag gjorde och fortfarande gör ibland, stänger ute folk helt. Ibland är det för att inte oroa mer vilket det i vissa fall ändå verkar göra, och vissa gånger har det varit för att jag inte vill att någon ska komma för nära hur jag tänkt och planerat så att det slutar med att jag blir tvångsinlagd.

Och nu är jag väl mig själv igen. I mitt vanliga grundmående som numera oftast är "skit men lever i alla fall". Och att hitta tillbaka är svårt.

För visst vi kan prata om otur, riskmiljöer och sedan riskbeteenden som resultat av det som lett till ännu fler trauman. Vi kan dränka oss i statistik, vi kan diskutera våldtäktskulturer, maktmissbruk, psykopater, pedofiler. Men egentligen spelar det ingen roll för det som har hänt har hänt. Och jag måste hitta ett sätt att klara av allt jag har varit med om, alla minnen, alla känslor. Och det är svårt. Och på något sätt är det först i år jag börjat med den riktigt svåra arbetet i allting, och att veta att jag bara har ytterligare ett år på mig att bli tillräckligt okej var en riktig spark i magen. Visst det är bättre än 3 månader som det först skulle vara, alltså en månad från nu. Men det är inte helt lätt att acceptera.

Och som sagt jag önskar jag kunde vara en av dom som säger att jag är tacksam att jag överlevt allt, men jag är inte där än. Just nu kan jag bara acceptera att jag lever, och jobba så hårt jag kan i terapin året jag har kvar. Jag vet inte hur min resa kommer sluta, om den kommer få ett bra slut eller dåligt än. Jag kan inte riktigt tänka på målet just nu, utan försöka vara i det klassiska här och nu. För att jag drunknar i hopplösheten annars, vilket slutar med att jag hamnar där jag varit under vintern.

Det verkar ibland rätt svartvitt, antingen är en tacksam över att en överlevt eller så vill en dö/försöker dö. Men jag är mitt emellan just nu. Och jag kan inte acceptera allt jag varit med om, allt som kommit fram framför allt senaste året med minnen som kommit tillbaka och allt annat jag vet jag varit med om. Jag är inte där heller, om jag kan leva med det är väl snarare frågan nu. Och hur jag lever med det.

Jag har mål och drömmar. Men det är troligen inte realistiskt att tro att jag kommer klara allt det. Gå från 100% sjukersättning till plugga 100% i över 5 år sammanlagt. Med minne som en teflonpanna ibland och dissociationen och utmattningen som begränsar hur mycket information, och vilken information som tas in. Men jag har jävligt svårt att acceptera att jag varit sjukskriven över 10 år och nu fyller 31 i år och ska leva på 100% sjukersättning tills jag är 65 eller vad det är. För då känns det som allt har tagits ifrån mig, av alla som gjort mig illa på olika sätt. Hela mitt liv.

Jag kan inte få någon upprättelse, och rättvisa kan ju definieras rätt olika men inte ens det finns. Men jag vill inte ha gett upp utan att prova först. Och vem vet kanske är jag redo att försöka om ett år trots riskerna med det. Jag vet inte. Men jag vill inte att allting ska ha varit helt förgäves. Jag behöver tro på att det finns någon mening med det även om det troligen inte är sant. Jag behöver något att hålla fast vid. Något litet hopp någonstans. Det blir lite lättare men långt ifrån lätt, om jag tänker att mitt lidande kanske leder till något gott i slutändan.

Och jag behöver väl någon så kallad mening med mitt liv för för mig räcker det inte att meningen med mitt liv ska vara att överleva, år efter år. Det måste finnas mer än så, även för mig som så många tappade hoppet om helt för mer än 10 år sedan. Jag vet att det finns många som tror och hoppas åt mig när jag inte orkar själv nu. Jag vill bara inte att alla som skadat mig ska ha vunnit genom att ta allt ifrån mig som det ser ut just nu. Jag behöver tro på mer än detta. Och jag behöver hoppas och tro när jag orkar och vågar. Ibland gör det mer skada än nytta på mig att tänka på framtid, och då backar jag. Tar nutid en tid. Men jag behöver ett litet hopp, en liten röst i huvudet som säger fortsätt. Som säger att det är okej att det tar tid och att det vore konstigt annars. Och ge mig den tiden att hitta min plats, och mer styrka. För att sen kanske kunna ta mig längre.