Ibland vänder livet

Tid har gått, tid fortsätter att gå. Men jag står väl inte helt still längre. Ibland vill jag tänka all allt hemskt ska ha haft någon mening, men i sanningens namn har det ju inte haft någon mening. Men det betyder inte att erfarenheter, smärta och annat kan vändas till annat i framtiden, användas till annat. I positiva syften.

Nu har jag runt 5 månaders terapi kvar max. Det senaste halvåret har varit rätt svängande, först var jag på bottens botten redo att ge upp. Kom upp en aning. Hamnade mitt emellan i ett familjedrama igen vilket blev någon vändpunkt, att se att min så kallade mamma inte bara skiter i mig, utan alla utom sig själv och några få utvalda. Att se henne för den hon är. Att inse att hon inte ska få vinna mer, att hon inte ska få förstöra mer bara genom att finnas. Att jag inte är helt värdelös, att det inte är mig det är fel på i sammanhang när vi pratar om min så kallade familj. I vanliga fall slutar dessa bråk uteslutande med självskada i bestraffande syfte, men insikten om att den enda som förlorar på det, är jag blev någon vändpunkt. Jag kunde säga nej, till mig själv. Att hon inte är värd det, och jag förtjänar mer. Och efter det kom en frihetskänsla jag aldrig känt förut, som kedjor runt armar och ben lossnade. FRI. Hon har gjort mig illa som barn och tonåring, men hon kan inte göra mer nu. Det är jag som bestämmer över mitt liv, mitt öde. Inte någon som avlat fram mig bara.

Sedan dess är måendet rent ut sagt en berg och dalbana, men jag har dagar jag kan känna genuin lycka. Jag har dagar jag sörjer vän som dött i suicid (det går i vågor, men det blir fan inte lättare med tiden ännu trots att det gått ett halvår), andra dött genom självskador/ätstörningar osv utan syfte att dö och vetskapen att förmodligen fler kommer dö en för tidig död. Det är svårt när man varit sjuk mer än halva sitt liv och med några undantag så är bekantskapskrets/vänskapskrets oundvikligen också sjuka på olika sätt, i olika grad, skadade. Och det är så jävla smärtsamt. Vissa har jag känt sedan jag var 17 år, vissa betydligt kortare tid. Och kanske var detta också en del i varför jag kunde våga ta ett steg fram. Jag var så nära att bli en av alla som stupat i år och åren innan. Och jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här. Och tanken att om jag dör, då har ta mig fan alla som gjort mig illa på olika sätt (enligt Mitt tankesätt i alla fall), vunnit. Dom har inte enbart tagit min kropp, min hjärna, mitt tankesätt utan till slut hela mitt liv. Och det vägrar jag låta bli sanning.

Så nu är jag i processen att jobba bort fobier och triggers i den mån det går för att kunna börja plugga till nästa höst om jag kommer in. Från 12 år sjukskriven 100% till studier och jobb över 100%. Jag har inget att förlora på att försöka och jag har tillräckligt goda förutsättningar att försöka nu. Innan var jag så rädd för vad som händer om det Inte går. Men grejen är, jag vet hur det hade slutat om jag fortsatte på samma bana som innan. Det är 50/50 att jag kommer klara av jobb och studier men jag har inget att förlora på det. Inte ekonomiskt, inte hälsomässigt heller egentligen. Jag får ha vilande sjukersättning 2 år och första utbildningen tar 1½ år. Jag har en plan A, B, C och Ö. Det gör att jag vågar chansa, för jag har allt att vinna men ingenting att förlora egentligen.

Min hjärna fungerar igen och jag kan läsa, jag har dock kvar tröttheten även om den inte är lika extrem. Svårt att hantera stress. Också sådant jag övar på nu. Nu är schemat att göra något minst 2-3 h 5 dagar i veckan och sen bygga på under vintern/våren successivt. Daglig verksamhet, boendestöd, utflykter, terapi utöver det vanliga då som promenader och tänka för mycket.

Jag tvivlar ofta, men vet också att tvivlet bottnar i rädsla. För jag har glömt allt om ett friskt liv, vuxenliv. Det är så mycket jag måste lära mig och lära om. Det känns övermäktigt ibland, och sorgligt. Jag kan alla knep och trix för att komma undan LPT men har ingen koll på sådant som körkort, hur CSN funkar, och grejer som a-kassa och facket. Sådana där självklara enkla saker för andra som lärt sig tidigt. Sen att inte ha familj och bara ett fåtal av mina vänner som bor mindre än 10 mil ifrån mig gör det svårare och sorgligare med.

Men jag får väldigt bra stöd av boendestödjarna jag haft 8 år, psykologen, vänner som tror och hoppas åt mig när inte jag kan och när jag kan med. Vänner som bollar tankar och idéer med mig. Det gör mig tacksam och starkare.

Det märks att som sjuk i mer än halva sitt liv så blir sjukdom mer eller mindre ens identitet trots att en gjort allt för att vara MER än sina diagnoser. Kommer jag bli helt frisk? Nej troligen inte. Finns det en chans att jag som mång andra kan sköta ett jobb bra trots att man inte mår helt bra? Ja.

Jag är trött på att vara utanför samhället, inte en del i något alls. Att bara sitta hemma när jag vet att jag kan mer än så nu till skillnad från innan. Sen kommer dagarna som är smärtsamma och jag tvivlar igen. Men det kommer nog se ut så lång tid framöver. Jag försöker lära mig att inte fly från känslor och minnen, vara i det. Tycka det är hemskt och suger och må skit utan att ta till destruktiva beteenden igen, och det går ju över förr eller senare men det är förbannat svårt när det är som en autopilot i hjärnan direkt när det blir för tufft med Flashbacks eller känslor en tidigare hanterat med destruktivitet. Hjärnan tänker direkt på destruktivt sex eller självskador. Vissa dagar är det lättare att stå ut, inatt var en sämre men det gick utan destruktivitet i alla fall. Det var tårar och tänka på alla möjliga sätt att döva det, känslorna, minnen. Tog VB medicin och lyckades till slut somna. Att fly på olika sätt löser ju inga problem varken kort eller långsiktigt egentligen. Men det är svårt när det gör så ont att det känns som man ska implodera. Att försöka stanna kvar i det så länge som möjligt och trösta sig själv. Tillåta sig att sörja en förlorad barndom och alla trauman.

Idag är fortfarande lite skakigt. Ibland känns livet för orättvist och hårt. Men jag försöker hålla fast vid tanken att saker kan förändras. Samhället. Att kunskapen och medvetenhet om övergrepp och resultat över det ökar, mer kunskap om självskadebeteende osv. Det finns hopp på flera plan gällande samhällsfrågor, vissa plan inte. Men allt förändras inte över en natt. Och alla kan göra något. Alla kan förändra i små skalor som tillsammans blir stora. Det är hur jag håller fast nu. Kanske ett naivt hopp, men ett naivt hopp är åtminstone bättre än inget hopp alls.

Så kanske klarar jag mig, kanske inte. Men jag hoppas på det första. Och jag har en tuff vår framför mig med terapi och den viktiga kontakten som ska avslutas och sen blir det inte mer behandlingar. Det blir försöka hålla fast när det stormar i vår, och sen kasta mig ut i verkligheten och vuxenliv försiktigt till nästa höst. Men det känns i alla fall bra med allt stöd på vägen, alla som peppar på olika sätt. Alla bekanta och vänner och även stödinsatser hjälper den nyfikna motiverade delen i mig att hålla igång när andra delar som är livrädda för det okända försöker gå bakåt. Så även om det blir en tuff vinter och vår så har jag i alla fall hopp, och tro. Kanske finns det en väg tillbaka ändå.