Bloglovin'

Follow my blog with Bloglovin glöm inte att det går att följa genom bloglovin istället för mail, och tack för påminnelsen om ändrade inställningar här sedan denna stängdes och öppnades på nytt.

Ibland "misslyckas" en - och det är okej

Den senaste tiden har varit skakig, det har varit extremt stressigt både inuti och utanför med projekt, att jag sagt nej nu fan räcker det och ska ha min intervju på fredag för jag vill verkligen tro på att förändring kan ske och ingen annan verkar stå upp för detta nu, plus mitt redan befintliga grundmående.

Det är bra att stå upp för sig själv och andra förvisso, men allt har ett pris. Och denna månaden började små smygande symtom dyka upp, i början avfärdade jag det, sen gick jag in i förnekelse och sedan fortsatte jag bara hålla tyst om det. I veckan berättade jag för dom närmast mig och psykologen för at jag blev uppriktigt orolig för att det skulle bli ännu värre, och det har fått bli krisplan och tillägg av medicin nu sedan onsdag och order om mindre stress och inte på mig för mycket för att kunna härbärgera det själv.

Jag tycker fortfarande inte jag gjort fel som lyfte problemet jag inte kan nämna än, men jag gjorde fel i som inte tänkte på min egen säkerhet och hälsa lite mer. Hur jag eventuellt kunnat minska stressen och oron. Jag skulle sett redan första symtomet som ett tecken på nej nu saktar vi ner, går över för och nackdelar och hur jag kan minska stressen och oron allt detta medfört.

Nu är läget under kontroll igen, intervjun kommer bli av, jag är på dagliga verksamheten och sysslar med mina bidrag till projektet NAMNEN och är där 3 gånger i veckan ca 3-4h/gång vilket går förvånansvärt bra och har boendestödet som vanligt, utöver att jag en dag i veckan åker tåg och bussar 9 mil enkel väg för att ta mig till terapin istället för sjukresor. Det är så mycket som händer inuti.

Så visst en kan se misslyckandet i det hela, det här hade kunnat sluta jävligt illa med dessa symtom om det förvärrats, men allt är en process. Att lyssna på sig själv, kroppen, sätta sig själv som prio 1 är ett ständigt arbete när en är en inbyggd peoplepleaser som jag ändå lyckats ta mig bort från rätt bra senaste åren. Men det sitter ändå där inne, så det är ofta jag får stanna upp. Jag får väga för och nackdelar, jag får konsekvenstänka och prioritera och ibland är det riktigt svårt.

Att sätta namn på mina värsta förövare med tyg och nål & tråd har varit en läkande process vilket var hela syftet, det är min frigörelse. Att komma iväg till dagliga verksamheten och kunna vara där även när vi ibland kan vara upp emot 10-15 personer samtidigt trodde jag aldrig skulle gå så många timmar men dom svårare stunderna (mest ljudnivå) har jag alltid musiken och lurarna som hjälpmedel, ta en paus och andas ute för att samla mig sen in och fortsätta.

Sedan att det inte är många månader kvar med psykologen, att den familj jag har kvar är så gränsöverskridande trots mina protester, brev, lugna samtal, skrik och gråt och snart kommer få bryta helt för att ens orka fortsätta - det är mycket att hantera under 2 månaders tid.

Men det går. Nu har jag haft ordning på dom oroande symtomen sedan i onsdags när jag började med medicinen som är sista dagen på ikväll, jag ställde in att gå på #metoo manifestationen för att det trots hur gärna jag än hade velat vara där som ett ställningstagande innebär det en lång pendling, folk och stress. Istället tog jag en helg hemma för att planera kommande vecka och hur jag klarar den lilla extra stressen jag kommer få bäst. Gjort upp små strategier som åtminstone fungerar för stunden. Haft mys-stunder med tända ljus och god mat.

Så ja ibland "misslyckas" jag med att ta hand om mig själv som jag ska, men av varje misstag får jag också erfarenhet jag kommer behöva lära mig på vägen. Att "misslyckas" är en del i hela denna processen. Det ÄR mycket känslor att hantera nu kommande 5 månader och det kommer vara skakigt men varje gång jag fäller mig själv eller någon annan gör det kommer jag på något sätt ur det starkare vilket jag för några år sedan jag aldrig ens hade trott var möjligt för mig att skriva om ett par år. Jag lär mig ständigt på vägen, och har massor att lära. Men inlåst eller död gör jag inte nyttan för varken mig eller andra som jag vill, så jag har identifierat alla stressers och triggers senaste månaderna och allt utom en går att ta med psykologen och den får jag lära mig hantera själv lite nu.

Jag får vara rädd och nervös till en viss grad. För trots allt läskigt och negativt som händer, så händer positiva saker också. Saker jag blir bättre på, saker jag lär mig. Jag har stöttepelare runt mig, övar på att bli min egen förälder som det heter vilket troligen är det som går sämst nu men jag försöker i alla fall. Och sänka kraven på mig själv. Alltid dessa krav och förväntningar jag sätter upp som ofta river upp sår från dåtiden med tanke på ämnena det alltid rör.

Jag undrar ibland hur många år allt kommer vara en process, men egentligen, är inte hela livet en lång process med olika grejer en ska lära sig, saker som ska läka, grejer en kan förbättra och så vidare? Jag tror det. Att vi ständigt är i rörelse, när vi inte tillfälligt behöver pausa för att sen gå vidare, lite som denna helgen.

Att våga berätta sin historia och misstro - ett inlägg till er skeptiker

Nu tänker jag ta upp ett ämne som egentligen är främst till dom som frossar i att diskutera huruvida personer KAN varit med om upprepade trauman och försöker förminska folks verklighet och trauman, för ni kollar hit då och då några av er och er det inte når kommer det till förr eller senare på något sätt vid någon tid. Egentligen hade jag velat fylla en sida med svordomar och hur vidriga ni är, istället tänker jag förklara så enkelt jag kan så att ni kanske kan ta in en dos verklighet. För jag tänker inte sjunka till er nivå.

Det har varit mycket snack genom åren från flera håll i ämnet "alltså det är OMÖJLIGT att ha varit med om så mycket, hon måste hitta på för att hon vill ha uppmärksamhet" och sådant i den stilen.

Såhär ser verkligheten ut, vi är många, alldeles för många med svåra hemska upprepade trauman, allt från barndom, tonår och till efter. Vissa fastnar i förövares klor så det fortsätter mer än en halv livstid eller mer, vissa får skadliga beteenden som reaktion på redan för många trauman, jag tillhör den sista som utsatte mig för risker av flera anledningar, och inte ens det gör nya trauman till mitt fel. Det är inte bra, men det är en vanlig reaktion efter upprepade trauman. Vissa dras till farliga människor, vissa går ut i mörker själv, vissa träffar nya killar utan backup från någon kompis som kan ingripa om något går fel osv osv. Jag använde mig av sex i självbestraffande syfte, men det betydde inte att jag VILLE att det skulle leda till våldtäkter. För det ÄR skillnad på sex som självskadebeteende och män som utnyttjar tillfället till att göra vad dom vill trots orden nej och allt möjligt.

Och tyvärr är inget av ovanstående ovanligt, och det gör det inte mindre allvarligt eller hemskt, och det finns fler varianter. Alla reagerar olika på trauman, det krävs inte att man är en raketforskare för att förstå det. Och även när jag hade lyckats bryta det beteendet så hade jag helt enkelt otur, fel plats fel tillfälle, lita på fel personer och så vidare.

Ni försöker skamma, skämta och allt möjligt vidrigt. "Det är som taget ur en film", ja ni är lite väl många som kör den nu. Vet ni varför jag höll tyst i så många år när jag var ung? Just PÅ GRUND AV DEN KOMMENTAREN, när jag väl förstod att jag utsatts för systematisk misshandel såväl som sexuell och emotionell misshandel som liten och litade på fel killar i tonåren så VISSTE jag att vissa skulle tänka "nej men det där är ju omöjligt det låter helt osannolikt". Svaret är att det är ofattbart, det är ofattbart att människor inte vet om hur stora pedofilringarna i Sverige är, att det sker systematiska, religiöst rituella övergrepp på barn och you name it i Sverige sedan väldigt lång tid, då och nu. Och det är fruktansvärt att vi är så många som barn och tonåringar utsatts för människor som medvetet gjort oss illa för deras egna behovs skull. Att vi varit redskap, dockor som en kan göra vad en vill med. Trots att vi var människor, oskyldiga barn. Att socialtjänst och BUP inte haft tillräckligt med kunskap eller sett tecknen eller ännu värre, dom som kollat bort och trots alla symtom på övergrepp tvingat hem barn som BERÄTTAR om övergrepp till deras förövare för att det är lättare för dom. Jag tror inte det finns ord för sådana svek ens.

Det här är verkligheten. Det händer precis denna sekunden, det hände för 50 år sedan och så vidare. Ja samhället blir en aning bättre med åren även om det inte känns så, socialtjänsten får mer utbildning i detta och även BUP. Det blir fler och fler ideella föreningar för utsatta som är stöttepelare tills personen vågar anmäla t.ex som är värda guld för många. Jag hade kunnat skriva flera a4 sidor om anledningar till hur samhället är som det är men det är ni som tvivlar på traumaöverlevares berättelse inte riktigt värda, den energin eller tiden.

Men ni behöver förstå att vi är så många som skrämts till tystnad alldeles för länge, och när vi väl berättar ska det komma ifrågasättande och skammande, vem skulle ha något att vinna på det alls?

Jag hade gjort VAD SOM HELST för att åka tillbaka i tiden och hoppas på att som 5 åring kunna förhindra att mitt liv blev som det blev vilket en inte kan som 5 åring, allra helst åka tillbaka till tiden i min mammas livmoder och dö där inne och aldrig bli född för att slippa den uppväxten. Men nu är inte det möjligt. Man kan inte välja sina föräldrar som spädbarn men föräldrar och andra kan välja att skada barn.
Men vi berättar om våra liv, smärta sorg osv, och jag tycker alla som vågar och kan och vill, ska göra det. För det är läkande för många, och det hjälper andra att våga söka hjälp när dom ser andra få hjälp, få hopp och så vidare. Och det är okej om man inte vill, kan eller orkar heller, men ni som skammar och ifrågasätter hjälper inte dom tysta heller när era ord sprids i kommentarsfält, bloggar och mellan anhöriga och så vidare. Ni skadar.

Sanningen är grattis om ni hade TUREN att få en bra uppväxt, men tyvärr har många inte samma tur. Många utsätts för trauman, ibland upprepade och det finns väldigt många sätt att skada människor så det kallas trauma, det är inte enbart övergrepp eller misshandel men det är vad Jag skriver om.

Och bara för att ni har svårt att tro att någon kan råka ut för så många trauman, av så många människor, av olika karaktär så betyder det inte att det är påhittat eller "extrakryddat", det beror på att ni inte kan eller vill förstå, att ni inte har kunskap, inte läser på om hur vanligt det är, inte bryr er, inte VILL att det ska vara sant och så vidare där med. Ni kanske har era anledningar att vägra tro på människor med trauman, men det ni gör är fel oavsett.

Men det händer. Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men jag kommer inte tystna, jag kommer anpassa ämnena jag skriver om för att jag ÄR rädd att det hamnar i fel händer och används som det gjorde förra året och lite av det innan, mot mig, igen. Men jag kommer inte tystna helt. För jag är trött på att bli skrämd eller skammad till tystnad. Det räcker nu.  Jag berättar vad jag orkar och vill för att jag tycker det är viktigt, för att det hjälper mig och ibland hjälper det även andra.

Så om ni verkligen vill spekulera i folks trauman, människors värsta år i livet och så vidare för att sen ifrågasätta för att såra eller skratta, gör det i tystnad men innan ni gör det, lär er lyssna, ta er tiden att läsa på om t.ex systematisk misshandel såväl som emotionell och sexuell eller varför inte allt traumatiskt om ni vill och psykiska och fysiska reaktioner på olika trauman, ta er tid att läsa på om reaktionerna på att utsättas för ondska, t.ex komplex PTSD och dissociativa störningar som är ett vanligt resultat av extrema/upprepade trauman i barndomen. Och se människan bakom. Se 5 åringen, 10 åringen, 15 åringen som utsätts för övergrepp och andra vidrigheter. Spotta inte på henne eller skamma, tysta inte barn. För även om ni ser mig eller andra som vuxna på grund av nuvarande ålder har vi alla minst ett inre barn även såkallade friska, och ni skadar när ni gör så.

Vi försöker alla göra det vi kan, vi överlever, vissa dör, vissa kan till och med börja LEVA, få värdefulla liv, få bra liv trots att insidan alltid kommer vara till viss del trasig ibland mer ibland mindre. Så bara sluta, lär er istället, lyssna, försök förstå. Och kan ni fortfarande inte det, var åtminstone tysta. Tänk det men sprid inte en massa skit-teorier bland folk. För ni skadar båda vuxna, vuxna barn och verkliga barn i nutid genom att sprida sådant. Skapa tvivel.

Vi är många, för många som gör allt vi kan på olika sätt för att ta oss vidare. Jag behöver inte folk som sparkar neråt när jag försöker klättra uppåt, så vill ni sparka - sparka uppåt - sparka på förövarna, sparka på samhället som svikit och missat. Sparka aldrig neråt, sparka alltid uppåt. Låt oss läka. Jag tror jag kan tala för rätt många när jag bara ber er att om ni verkligen inte kan eller vill tro, verkligen inte kan förstå eller vill förstå - var åtminstone tysta. För vi har redan haft enorma motgångar, och vi kommer fortsätta stöta på det då och då som alla, men alla är kanske inte tillräckligt starka för att klara onödigt många mer motgångar på grund av sådana som er.

Istället för att bli förövarnas röst, försök bli bättre människor istället, försök göra världen till en bättre plats. Det kan vi alla göra i olika skalor, det behövs inte alltid stora rubriker för att hjälpa en person som sen kanske hjälper en annan. Vi kan alla göra världen lite bättre, för oss och andra. Om vi bara vill och orkar.

Så till skeptikerna, till er som skrattar och ifrågasätter, lär er av era misstag och gör bättre ifrån er. Ni har gjort tillräckligt med skada nu, försök göra lite nytta istället för helt ärligt, det är det minsta ni kan göra efter vad ni utsätter mig och andra för.

Ibland vänder livet

Tid har gått, tid fortsätter att gå. Men jag står väl inte helt still längre. Ibland vill jag tänka all allt hemskt ska ha haft någon mening, men i sanningens namn har det ju inte haft någon mening. Men det betyder inte att erfarenheter, smärta och annat kan vändas till annat i framtiden, användas till annat. I positiva syften.

Nu har jag runt 5 månaders terapi kvar max. Det senaste halvåret har varit rätt svängande, först var jag på bottens botten redo att ge upp. Kom upp en aning. Hamnade mitt emellan i ett familjedrama igen vilket blev någon vändpunkt, att se att min så kallade mamma inte bara skiter i mig, utan alla utom sig själv och några få utvalda. Att se henne för den hon är. Att inse att hon inte ska få vinna mer, att hon inte ska få förstöra mer bara genom att finnas. Att jag inte är helt värdelös, att det inte är mig det är fel på i sammanhang när vi pratar om min så kallade familj. I vanliga fall slutar dessa bråk uteslutande med självskada i bestraffande syfte, men insikten om att den enda som förlorar på det, är jag blev någon vändpunkt. Jag kunde säga nej, till mig själv. Att hon inte är värd det, och jag förtjänar mer. Och efter det kom en frihetskänsla jag aldrig känt förut, som kedjor runt armar och ben lossnade. FRI. Hon har gjort mig illa som barn och tonåring, men hon kan inte göra mer nu. Det är jag som bestämmer över mitt liv, mitt öde. Inte någon som avlat fram mig bara.

Sedan dess är måendet rent ut sagt en berg och dalbana, men jag har dagar jag kan känna genuin lycka. Jag har dagar jag sörjer vän som dött i suicid (det går i vågor, men det blir fan inte lättare med tiden ännu trots att det gått ett halvår), andra dött genom självskador/ätstörningar osv utan syfte att dö och vetskapen att förmodligen fler kommer dö en för tidig död. Det är svårt när man varit sjuk mer än halva sitt liv och med några undantag så är bekantskapskrets/vänskapskrets oundvikligen också sjuka på olika sätt, i olika grad, skadade. Och det är så jävla smärtsamt. Vissa har jag känt sedan jag var 17 år, vissa betydligt kortare tid. Och kanske var detta också en del i varför jag kunde våga ta ett steg fram. Jag var så nära att bli en av alla som stupat i år och åren innan. Och jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här. Och tanken att om jag dör, då har ta mig fan alla som gjort mig illa på olika sätt (enligt Mitt tankesätt i alla fall), vunnit. Dom har inte enbart tagit min kropp, min hjärna, mitt tankesätt utan till slut hela mitt liv. Och det vägrar jag låta bli sanning.

Så nu är jag i processen att jobba bort fobier och triggers i den mån det går för att kunna börja plugga till nästa höst om jag kommer in. Från 12 år sjukskriven 100% till studier och jobb över 100%. Jag har inget att förlora på att försöka och jag har tillräckligt goda förutsättningar att försöka nu. Innan var jag så rädd för vad som händer om det Inte går. Men grejen är, jag vet hur det hade slutat om jag fortsatte på samma bana som innan. Det är 50/50 att jag kommer klara av jobb och studier men jag har inget att förlora på det. Inte ekonomiskt, inte hälsomässigt heller egentligen. Jag får ha vilande sjukersättning 2 år och första utbildningen tar 1½ år. Jag har en plan A, B, C och Ö. Det gör att jag vågar chansa, för jag har allt att vinna men ingenting att förlora egentligen.

Min hjärna fungerar igen och jag kan läsa, jag har dock kvar tröttheten även om den inte är lika extrem. Svårt att hantera stress. Också sådant jag övar på nu. Nu är schemat att göra något minst 2-3 h 5 dagar i veckan och sen bygga på under vintern/våren successivt. Daglig verksamhet, boendestöd, utflykter, terapi utöver det vanliga då som promenader och tänka för mycket.

Jag tvivlar ofta, men vet också att tvivlet bottnar i rädsla. För jag har glömt allt om ett friskt liv, vuxenliv. Det är så mycket jag måste lära mig och lära om. Det känns övermäktigt ibland, och sorgligt. Jag kan alla knep och trix för att komma undan LPT men har ingen koll på sådant som körkort, hur CSN funkar, och grejer som a-kassa och facket. Sådana där självklara enkla saker för andra som lärt sig tidigt. Sen att inte ha familj och bara ett fåtal av mina vänner som bor mindre än 10 mil ifrån mig gör det svårare och sorgligare med.

Men jag får väldigt bra stöd av boendestödjarna jag haft 8 år, psykologen, vänner som tror och hoppas åt mig när inte jag kan och när jag kan med. Vänner som bollar tankar och idéer med mig. Det gör mig tacksam och starkare.

Det märks att som sjuk i mer än halva sitt liv så blir sjukdom mer eller mindre ens identitet trots att en gjort allt för att vara MER än sina diagnoser. Kommer jag bli helt frisk? Nej troligen inte. Finns det en chans att jag som mång andra kan sköta ett jobb bra trots att man inte mår helt bra? Ja.

Jag är trött på att vara utanför samhället, inte en del i något alls. Att bara sitta hemma när jag vet att jag kan mer än så nu till skillnad från innan. Sen kommer dagarna som är smärtsamma och jag tvivlar igen. Men det kommer nog se ut så lång tid framöver. Jag försöker lära mig att inte fly från känslor och minnen, vara i det. Tycka det är hemskt och suger och må skit utan att ta till destruktiva beteenden igen, och det går ju över förr eller senare men det är förbannat svårt när det är som en autopilot i hjärnan direkt när det blir för tufft med Flashbacks eller känslor en tidigare hanterat med destruktivitet. Hjärnan tänker direkt på destruktivt sex eller självskador. Vissa dagar är det lättare att stå ut, inatt var en sämre men det gick utan destruktivitet i alla fall. Det var tårar och tänka på alla möjliga sätt att döva det, känslorna, minnen. Tog VB medicin och lyckades till slut somna. Att fly på olika sätt löser ju inga problem varken kort eller långsiktigt egentligen. Men det är svårt när det gör så ont att det känns som man ska implodera. Att försöka stanna kvar i det så länge som möjligt och trösta sig själv. Tillåta sig att sörja en förlorad barndom och alla trauman.

Idag är fortfarande lite skakigt. Ibland känns livet för orättvist och hårt. Men jag försöker hålla fast vid tanken att saker kan förändras. Samhället. Att kunskapen och medvetenhet om övergrepp och resultat över det ökar, mer kunskap om självskadebeteende osv. Det finns hopp på flera plan gällande samhällsfrågor, vissa plan inte. Men allt förändras inte över en natt. Och alla kan göra något. Alla kan förändra i små skalor som tillsammans blir stora. Det är hur jag håller fast nu. Kanske ett naivt hopp, men ett naivt hopp är åtminstone bättre än inget hopp alls.

Så kanske klarar jag mig, kanske inte. Men jag hoppas på det första. Och jag har en tuff vår framför mig med terapi och den viktiga kontakten som ska avslutas och sen blir det inte mer behandlingar. Det blir försöka hålla fast när det stormar i vår, och sen kasta mig ut i verkligheten och vuxenliv försiktigt till nästa höst. Men det känns i alla fall bra med allt stöd på vägen, alla som peppar på olika sätt. Alla bekanta och vänner och även stödinsatser hjälper den nyfikna motiverade delen i mig att hålla igång när andra delar som är livrädda för det okända försöker gå bakåt. Så även om det blir en tuff vinter och vår så har jag i alla fall hopp, och tro. Kanske finns det en väg tillbaka ändå.