Det händer både bra och dåliga grejer, som alltid med andra ord. Nytt trauma om än mindre än dom flesta andra, men starka psykiska och psykosomatiska reaktioner med redan befintlig PTSD, lite mer på banan igen i alla fall tror jag. Så nu är det småsaker och dom största jag dealar med mentalt.
Att förbereda för avslut med en person som varit mer än en byggsten i att bygga upp mig igen, som hjälpte mig ta mig från botten, våga tro på mig själv igen, drömma om en framtid. Det känns. Väldigt mycket.
Ägnat dagarna som jag gör minst en gång i månaden när jag mår dåligt för att lista ut VARFÖR jag mår bra eller dåligt, vad som leder till vad. Hittar oftast länkar. Men en dålig sak har bestått i år. Att bara sitta här med all statistik i huvudet som bakom siffror, är barn och ungdomar som går igenom det jag gick igenom, liknande, värre och så vidare. Och veta att det är inte över än. Hur många per dag som våldtas. Hur många som förlorar sin barndom och eventuellt med som följd av det. Och att inte kunna GÖRA ETT SKIT.
Eftersom en del varit emot detta så lyfter jag ämnet. Det enda positiva nu är att jag fick volontärjobbet för att kunna jobba ideellt i den mån jag orkar med just sådant här. För utöver egen erfarenhet och kunskap finns viljan, och något naivt hopp att kanske tillsammans kan vi lyfta frågan mer och arbeta förebyggande när händer är bakbundna på dom som jobbar med det på andra sätt. Jag har oundvikligen fått drömjobbet oavsett vilket område jag börjar i, vad jag väljer att göra och inte. Och det är ett stort plus.
Jag räknar inte med att bli helt återställd, det gör faktiskt ingen. Men dom flesta är rätt överens om att jag kommer kunna jobba och studera till viss del, att ja klart som fan det kommer bli jobbigt och allt. Att jag kanske får backa ibland. Att jag alltid kommer ha en sårbarhet. Men en sak folk verkar glömma bort på vägen för att jag inte kunnat innan är att jag känner igen mina symtom, jag vet mina triggers och sårbarheter, jag kan säga nej och backa till skillnad från förr när jag märker i förväg att något håller på att gå fel. Jag har lagt för många år på att tvivla och fega ur av rädsla att misslyckas.
Tänk lite, hur tror ni jag tog mig från där jag var säg 6 år sedan till nu? Genom att så kallat misslyckas gång på gång utöver hjälp senare att få redskap att hantera det. Genom hela livet lär man sig nytt, man lär om. Man kan misslyckas nu men lyckas sen, eller ändra om kursen. Det är individuellt. Men låt mig då misslyckas, för det är så jag lär mig. Ja det är blod, svett och massvis med tårar, men det tar mig någonstans varje gång. Och när jag ändå bryter ihop hemma titt som tätt ändå, varför inte göra lite nytta samtidigt?
Vissa dagar är becksvarta, vissa dagar är jag energisk med tusen idéer och projekt på gång. Det är oundvikligen mycket känslor och tankar nu. Ibland vill jag fortfarande ge upp ja, faktiskt flera gånger i veckan, men har jag gjort det helt än? Nej jag zonar ut lite, försvinner in i min egen bubbla för att samla kraft, deppa ifred, för att sen komma tillbaka. Det är så jag funkar. Alla hantera sitt skit på olika sätt, jag har hittat ett som funkar för mig. Ibland ber jag andra om hjälp om det är för svårt, och ibland försvinner jag helt ett tag.
Och kanske kan en som inte varit sjukskriven sedan sista året i gymnasiet vilket blir typ snart 12 år förstå frustrationen och uppgivenheten att bara sitta hemma, bara komma iväg till daglig verksamhet för att vänja mig vid folk igen och terapi. Att mitt liv ska fortsätta gå ut på det tills jag är 65 eller vad fan det är och då officiellt vara riktig pensionär, när jag nu vill chansa och prova. Jag vet att det sticker i vissas ögon för att jag har full sjukersättning som jag kommer sätta på vilande och ja, det kan hända att det omprövas om allt går åt skogen. Men allt jag vet definitivt är att där jag är nu, stannar jag inte länge. Jag lovade mig själv förra året att kämpa in i det sista och under tiden hitta små saker för att göra världen en bättre plats för andra, naivt? måhända, men varför inte?
Jag vill inte att rädsla stoppar mig mer, jag räknar med att misslyckas med grejer tusen gånger om trots att det kommer vara svårt i stunden. Det är en risk jag väljer att ta. Vad ser ni helst, att jag ger upp här och nu för att jag inte står ut med att min bakgrund inte ska kunna leda till NÅGOT gott, minsta lilla, eller jag gör vad jag kan så länge jag kan, eventuellt misslyckas jag så jag ger upp men har försökt, eller så lyckas jag och kanske lyckas hitta min väg under resans gång? Jag vill i alla fall kämpa in i det sista, försöka, chansa. För att jag inte vågat eller varit redo innan.
Och nu har jag en guldchans. Jag har ett hemmaprojekt igång och en tanke till nytt projekt till dagliga verksamheten nu efter mina bidrag till NAMNEN, jag ska lyckas ta mig igenom att "fira" jul och nyår själv i år på något sätt. Samtidigt kommer den månaden redan vara skakig. Så det kommer vara turbulens. Men kanske kan just volontärjobbet bli det som får mig att orka mig igenom en jul till så det inte blir som förra eller typ alla innan. Kanske inte, vi får se. November och december är mina värsta månader för mig som för många andra. Jag räknar med det värsta men hoppas på det bästa, typ.
Imorgon bör jag bli klar med mitt hemma-projekt. Sen ska jag maila om projektet till dagliga verksamheten under morgondagen med och skippar denna veckan där för torsdagen kommer bli ett helvete på terapin och jag räknar med som förra veckan krascha helt flera dagar. Realism med en gnutta hopp om annat.
Jag följer bara mina drömmar, så långt som dom tar mig. Jag vet ju hur denna vägen slutar till slut liksom alla nära runt mig. Så ja jag chansar utav bara helvete, men jag kan inte ge upp än. Det är inte min tid, och jag hoppas den inte kommer. Jag hoppas på att hitta rätt på vägen. Allt är en process.
tisdag 21 november 2017
söndag 29 oktober 2017
Bloglovin'
Follow my blog with Bloglovin
glöm inte att det går att följa genom bloglovin istället för mail, och tack för påminnelsen om ändrade inställningar här sedan denna stängdes och öppnades på nytt.
söndag 22 oktober 2017
Ibland "misslyckas" en - och det är okej
Den senaste tiden har varit skakig, det har varit extremt stressigt både inuti och utanför med projekt, att jag sagt nej nu fan räcker det och ska ha min intervju på fredag för jag vill verkligen tro på att förändring kan ske och ingen annan verkar stå upp för detta nu, plus mitt redan befintliga grundmående.
Det är bra att stå upp för sig själv och andra förvisso, men allt har ett pris. Och denna månaden började små smygande symtom dyka upp, i början avfärdade jag det, sen gick jag in i förnekelse och sedan fortsatte jag bara hålla tyst om det. I veckan berättade jag för dom närmast mig och psykologen för at jag blev uppriktigt orolig för att det skulle bli ännu värre, och det har fått bli krisplan och tillägg av medicin nu sedan onsdag och order om mindre stress och inte på mig för mycket för att kunna härbärgera det själv.
Jag tycker fortfarande inte jag gjort fel som lyfte problemet jag inte kan nämna än, men jag gjorde fel i som inte tänkte på min egen säkerhet och hälsa lite mer. Hur jag eventuellt kunnat minska stressen och oron. Jag skulle sett redan första symtomet som ett tecken på nej nu saktar vi ner, går över för och nackdelar och hur jag kan minska stressen och oron allt detta medfört.
Nu är läget under kontroll igen, intervjun kommer bli av, jag är på dagliga verksamheten och sysslar med mina bidrag till projektet NAMNEN och är där 3 gånger i veckan ca 3-4h/gång vilket går förvånansvärt bra och har boendestödet som vanligt, utöver att jag en dag i veckan åker tåg och bussar 9 mil enkel väg för att ta mig till terapin istället för sjukresor. Det är så mycket som händer inuti.
Så visst en kan se misslyckandet i det hela, det här hade kunnat sluta jävligt illa med dessa symtom om det förvärrats, men allt är en process. Att lyssna på sig själv, kroppen, sätta sig själv som prio 1 är ett ständigt arbete när en är en inbyggd peoplepleaser som jag ändå lyckats ta mig bort från rätt bra senaste åren. Men det sitter ändå där inne, så det är ofta jag får stanna upp. Jag får väga för och nackdelar, jag får konsekvenstänka och prioritera och ibland är det riktigt svårt.
Att sätta namn på mina värsta förövare med tyg och nål & tråd har varit en läkande process vilket var hela syftet, det är min frigörelse. Att komma iväg till dagliga verksamheten och kunna vara där även när vi ibland kan vara upp emot 10-15 personer samtidigt trodde jag aldrig skulle gå så många timmar men dom svårare stunderna (mest ljudnivå) har jag alltid musiken och lurarna som hjälpmedel, ta en paus och andas ute för att samla mig sen in och fortsätta.
Sedan att det inte är många månader kvar med psykologen, att den familj jag har kvar är så gränsöverskridande trots mina protester, brev, lugna samtal, skrik och gråt och snart kommer få bryta helt för att ens orka fortsätta - det är mycket att hantera under 2 månaders tid.
Men det går. Nu har jag haft ordning på dom oroande symtomen sedan i onsdags när jag började med medicinen som är sista dagen på ikväll, jag ställde in att gå på #metoo manifestationen för att det trots hur gärna jag än hade velat vara där som ett ställningstagande innebär det en lång pendling, folk och stress. Istället tog jag en helg hemma för att planera kommande vecka och hur jag klarar den lilla extra stressen jag kommer få bäst. Gjort upp små strategier som åtminstone fungerar för stunden. Haft mys-stunder med tända ljus och god mat.
Så ja ibland "misslyckas" jag med att ta hand om mig själv som jag ska, men av varje misstag får jag också erfarenhet jag kommer behöva lära mig på vägen. Att "misslyckas" är en del i hela denna processen. Det ÄR mycket känslor att hantera nu kommande 5 månader och det kommer vara skakigt men varje gång jag fäller mig själv eller någon annan gör det kommer jag på något sätt ur det starkare vilket jag för några år sedan jag aldrig ens hade trott var möjligt för mig att skriva om ett par år. Jag lär mig ständigt på vägen, och har massor att lära. Men inlåst eller död gör jag inte nyttan för varken mig eller andra som jag vill, så jag har identifierat alla stressers och triggers senaste månaderna och allt utom en går att ta med psykologen och den får jag lära mig hantera själv lite nu.
Jag får vara rädd och nervös till en viss grad. För trots allt läskigt och negativt som händer, så händer positiva saker också. Saker jag blir bättre på, saker jag lär mig. Jag har stöttepelare runt mig, övar på att bli min egen förälder som det heter vilket troligen är det som går sämst nu men jag försöker i alla fall. Och sänka kraven på mig själv. Alltid dessa krav och förväntningar jag sätter upp som ofta river upp sår från dåtiden med tanke på ämnena det alltid rör.
Jag undrar ibland hur många år allt kommer vara en process, men egentligen, är inte hela livet en lång process med olika grejer en ska lära sig, saker som ska läka, grejer en kan förbättra och så vidare? Jag tror det. Att vi ständigt är i rörelse, när vi inte tillfälligt behöver pausa för att sen gå vidare, lite som denna helgen.
Det är bra att stå upp för sig själv och andra förvisso, men allt har ett pris. Och denna månaden började små smygande symtom dyka upp, i början avfärdade jag det, sen gick jag in i förnekelse och sedan fortsatte jag bara hålla tyst om det. I veckan berättade jag för dom närmast mig och psykologen för at jag blev uppriktigt orolig för att det skulle bli ännu värre, och det har fått bli krisplan och tillägg av medicin nu sedan onsdag och order om mindre stress och inte på mig för mycket för att kunna härbärgera det själv.
Jag tycker fortfarande inte jag gjort fel som lyfte problemet jag inte kan nämna än, men jag gjorde fel i som inte tänkte på min egen säkerhet och hälsa lite mer. Hur jag eventuellt kunnat minska stressen och oron. Jag skulle sett redan första symtomet som ett tecken på nej nu saktar vi ner, går över för och nackdelar och hur jag kan minska stressen och oron allt detta medfört.
Nu är läget under kontroll igen, intervjun kommer bli av, jag är på dagliga verksamheten och sysslar med mina bidrag till projektet NAMNEN och är där 3 gånger i veckan ca 3-4h/gång vilket går förvånansvärt bra och har boendestödet som vanligt, utöver att jag en dag i veckan åker tåg och bussar 9 mil enkel väg för att ta mig till terapin istället för sjukresor. Det är så mycket som händer inuti.
Så visst en kan se misslyckandet i det hela, det här hade kunnat sluta jävligt illa med dessa symtom om det förvärrats, men allt är en process. Att lyssna på sig själv, kroppen, sätta sig själv som prio 1 är ett ständigt arbete när en är en inbyggd peoplepleaser som jag ändå lyckats ta mig bort från rätt bra senaste åren. Men det sitter ändå där inne, så det är ofta jag får stanna upp. Jag får väga för och nackdelar, jag får konsekvenstänka och prioritera och ibland är det riktigt svårt.
Att sätta namn på mina värsta förövare med tyg och nål & tråd har varit en läkande process vilket var hela syftet, det är min frigörelse. Att komma iväg till dagliga verksamheten och kunna vara där även när vi ibland kan vara upp emot 10-15 personer samtidigt trodde jag aldrig skulle gå så många timmar men dom svårare stunderna (mest ljudnivå) har jag alltid musiken och lurarna som hjälpmedel, ta en paus och andas ute för att samla mig sen in och fortsätta.
Sedan att det inte är många månader kvar med psykologen, att den familj jag har kvar är så gränsöverskridande trots mina protester, brev, lugna samtal, skrik och gråt och snart kommer få bryta helt för att ens orka fortsätta - det är mycket att hantera under 2 månaders tid.
Men det går. Nu har jag haft ordning på dom oroande symtomen sedan i onsdags när jag började med medicinen som är sista dagen på ikväll, jag ställde in att gå på #metoo manifestationen för att det trots hur gärna jag än hade velat vara där som ett ställningstagande innebär det en lång pendling, folk och stress. Istället tog jag en helg hemma för att planera kommande vecka och hur jag klarar den lilla extra stressen jag kommer få bäst. Gjort upp små strategier som åtminstone fungerar för stunden. Haft mys-stunder med tända ljus och god mat.
Så ja ibland "misslyckas" jag med att ta hand om mig själv som jag ska, men av varje misstag får jag också erfarenhet jag kommer behöva lära mig på vägen. Att "misslyckas" är en del i hela denna processen. Det ÄR mycket känslor att hantera nu kommande 5 månader och det kommer vara skakigt men varje gång jag fäller mig själv eller någon annan gör det kommer jag på något sätt ur det starkare vilket jag för några år sedan jag aldrig ens hade trott var möjligt för mig att skriva om ett par år. Jag lär mig ständigt på vägen, och har massor att lära. Men inlåst eller död gör jag inte nyttan för varken mig eller andra som jag vill, så jag har identifierat alla stressers och triggers senaste månaderna och allt utom en går att ta med psykologen och den får jag lära mig hantera själv lite nu.
Jag får vara rädd och nervös till en viss grad. För trots allt läskigt och negativt som händer, så händer positiva saker också. Saker jag blir bättre på, saker jag lär mig. Jag har stöttepelare runt mig, övar på att bli min egen förälder som det heter vilket troligen är det som går sämst nu men jag försöker i alla fall. Och sänka kraven på mig själv. Alltid dessa krav och förväntningar jag sätter upp som ofta river upp sår från dåtiden med tanke på ämnena det alltid rör.
Jag undrar ibland hur många år allt kommer vara en process, men egentligen, är inte hela livet en lång process med olika grejer en ska lära sig, saker som ska läka, grejer en kan förbättra och så vidare? Jag tror det. Att vi ständigt är i rörelse, när vi inte tillfälligt behöver pausa för att sen gå vidare, lite som denna helgen.
söndag 8 oktober 2017
Att våga berätta sin historia och misstro - ett inlägg till er skeptiker
Nu tänker jag ta upp ett ämne som egentligen är främst till dom som frossar i att diskutera huruvida personer KAN varit med om upprepade trauman och försöker förminska folks verklighet och trauman, för ni kollar hit då och då några av er och er det inte når kommer det till förr eller senare på något sätt vid någon tid. Egentligen hade jag velat fylla en sida med svordomar och hur vidriga ni är, istället tänker jag förklara så enkelt jag kan så att ni kanske kan ta in en dos verklighet. För jag tänker inte sjunka till er nivå.
Det har varit mycket snack genom åren från flera håll i ämnet "alltså det är OMÖJLIGT att ha varit med om så mycket, hon måste hitta på för att hon vill ha uppmärksamhet" och sådant i den stilen.
Såhär ser verkligheten ut, vi är många, alldeles för många med svåra hemska upprepade trauman, allt från barndom, tonår och till efter. Vissa fastnar i förövares klor så det fortsätter mer än en halv livstid eller mer, vissa får skadliga beteenden som reaktion på redan för många trauman, jag tillhör den sista som utsatte mig för risker av flera anledningar, och inte ens det gör nya trauman till mitt fel. Det är inte bra, men det är en vanlig reaktion efter upprepade trauman. Vissa dras till farliga människor, vissa går ut i mörker själv, vissa träffar nya killar utan backup från någon kompis som kan ingripa om något går fel osv osv. Jag använde mig av sex i självbestraffande syfte, men det betydde inte att jag VILLE att det skulle leda till våldtäkter. För det ÄR skillnad på sex som självskadebeteende och män som utnyttjar tillfället till att göra vad dom vill trots orden nej och allt möjligt.
Och tyvärr är inget av ovanstående ovanligt, och det gör det inte mindre allvarligt eller hemskt, och det finns fler varianter. Alla reagerar olika på trauman, det krävs inte att man är en raketforskare för att förstå det. Och även när jag hade lyckats bryta det beteendet så hade jag helt enkelt otur, fel plats fel tillfälle, lita på fel personer och så vidare.
Ni försöker skamma, skämta och allt möjligt vidrigt. "Det är som taget ur en film", ja ni är lite väl många som kör den nu. Vet ni varför jag höll tyst i så många år när jag var ung? Just PÅ GRUND AV DEN KOMMENTAREN, när jag väl förstod att jag utsatts för systematisk misshandel såväl som sexuell och emotionell misshandel som liten och litade på fel killar i tonåren så VISSTE jag att vissa skulle tänka "nej men det där är ju omöjligt det låter helt osannolikt". Svaret är att det är ofattbart, det är ofattbart att människor inte vet om hur stora pedofilringarna i Sverige är, att det sker systematiska, religiöst rituella övergrepp på barn och you name it i Sverige sedan väldigt lång tid, då och nu. Och det är fruktansvärt att vi är så många som barn och tonåringar utsatts för människor som medvetet gjort oss illa för deras egna behovs skull. Att vi varit redskap, dockor som en kan göra vad en vill med. Trots att vi var människor, oskyldiga barn. Att socialtjänst och BUP inte haft tillräckligt med kunskap eller sett tecknen eller ännu värre, dom som kollat bort och trots alla symtom på övergrepp tvingat hem barn som BERÄTTAR om övergrepp till deras förövare för att det är lättare för dom. Jag tror inte det finns ord för sådana svek ens.
Det här är verkligheten. Det händer precis denna sekunden, det hände för 50 år sedan och så vidare. Ja samhället blir en aning bättre med åren även om det inte känns så, socialtjänsten får mer utbildning i detta och även BUP. Det blir fler och fler ideella föreningar för utsatta som är stöttepelare tills personen vågar anmäla t.ex som är värda guld för många. Jag hade kunnat skriva flera a4 sidor om anledningar till hur samhället är som det är men det är ni som tvivlar på traumaöverlevares berättelse inte riktigt värda, den energin eller tiden.
Men ni behöver förstå att vi är så många som skrämts till tystnad alldeles för länge, och när vi väl berättar ska det komma ifrågasättande och skammande, vem skulle ha något att vinna på det alls?
Jag hade gjort VAD SOM HELST för att åka tillbaka i tiden och hoppas på att som 5 åring kunna förhindra att mitt liv blev som det blev vilket en inte kan som 5 åring, allra helst åka tillbaka till tiden i min mammas livmoder och dö där inne och aldrig bli född för att slippa den uppväxten. Men nu är inte det möjligt. Man kan inte välja sina föräldrar som spädbarn men föräldrar och andra kan välja att skada barn.
Men vi berättar om våra liv, smärta sorg osv, och jag tycker alla som vågar och kan och vill, ska göra det. För det är läkande för många, och det hjälper andra att våga söka hjälp när dom ser andra få hjälp, få hopp och så vidare. Och det är okej om man inte vill, kan eller orkar heller, men ni som skammar och ifrågasätter hjälper inte dom tysta heller när era ord sprids i kommentarsfält, bloggar och mellan anhöriga och så vidare. Ni skadar.
Sanningen är grattis om ni hade TUREN att få en bra uppväxt, men tyvärr har många inte samma tur. Många utsätts för trauman, ibland upprepade och det finns väldigt många sätt att skada människor så det kallas trauma, det är inte enbart övergrepp eller misshandel men det är vad Jag skriver om.
Och bara för att ni har svårt att tro att någon kan råka ut för så många trauman, av så många människor, av olika karaktär så betyder det inte att det är påhittat eller "extrakryddat", det beror på att ni inte kan eller vill förstå, att ni inte har kunskap, inte läser på om hur vanligt det är, inte bryr er, inte VILL att det ska vara sant och så vidare där med. Ni kanske har era anledningar att vägra tro på människor med trauman, men det ni gör är fel oavsett.
Men det händer. Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men jag kommer inte tystna, jag kommer anpassa ämnena jag skriver om för att jag ÄR rädd att det hamnar i fel händer och används som det gjorde förra året och lite av det innan, mot mig, igen. Men jag kommer inte tystna helt. För jag är trött på att bli skrämd eller skammad till tystnad. Det räcker nu. Jag berättar vad jag orkar och vill för att jag tycker det är viktigt, för att det hjälper mig och ibland hjälper det även andra.
Så om ni verkligen vill spekulera i folks trauman, människors värsta år i livet och så vidare för att sen ifrågasätta för att såra eller skratta, gör det i tystnad men innan ni gör det, lär er lyssna, ta er tiden att läsa på om t.ex systematisk misshandel såväl som emotionell och sexuell eller varför inte allt traumatiskt om ni vill och psykiska och fysiska reaktioner på olika trauman, ta er tid att läsa på om reaktionerna på att utsättas för ondska, t.ex komplex PTSD och dissociativa störningar som är ett vanligt resultat av extrema/upprepade trauman i barndomen. Och se människan bakom. Se 5 åringen, 10 åringen, 15 åringen som utsätts för övergrepp och andra vidrigheter. Spotta inte på henne eller skamma, tysta inte barn. För även om ni ser mig eller andra som vuxna på grund av nuvarande ålder har vi alla minst ett inre barn även såkallade friska, och ni skadar när ni gör så.
Vi försöker alla göra det vi kan, vi överlever, vissa dör, vissa kan till och med börja LEVA, få värdefulla liv, få bra liv trots att insidan alltid kommer vara till viss del trasig ibland mer ibland mindre. Så bara sluta, lär er istället, lyssna, försök förstå. Och kan ni fortfarande inte det, var åtminstone tysta. Tänk det men sprid inte en massa skit-teorier bland folk. För ni skadar båda vuxna, vuxna barn och verkliga barn i nutid genom att sprida sådant. Skapa tvivel.
Vi är många, för många som gör allt vi kan på olika sätt för att ta oss vidare. Jag behöver inte folk som sparkar neråt när jag försöker klättra uppåt, så vill ni sparka - sparka uppåt - sparka på förövarna, sparka på samhället som svikit och missat. Sparka aldrig neråt, sparka alltid uppåt. Låt oss läka. Jag tror jag kan tala för rätt många när jag bara ber er att om ni verkligen inte kan eller vill tro, verkligen inte kan förstå eller vill förstå - var åtminstone tysta. För vi har redan haft enorma motgångar, och vi kommer fortsätta stöta på det då och då som alla, men alla är kanske inte tillräckligt starka för att klara onödigt många mer motgångar på grund av sådana som er.
Istället för att bli förövarnas röst, försök bli bättre människor istället, försök göra världen till en bättre plats. Det kan vi alla göra i olika skalor, det behövs inte alltid stora rubriker för att hjälpa en person som sen kanske hjälper en annan. Vi kan alla göra världen lite bättre, för oss och andra. Om vi bara vill och orkar.
Så till skeptikerna, till er som skrattar och ifrågasätter, lär er av era misstag och gör bättre ifrån er. Ni har gjort tillräckligt med skada nu, försök göra lite nytta istället för helt ärligt, det är det minsta ni kan göra efter vad ni utsätter mig och andra för.
Det har varit mycket snack genom åren från flera håll i ämnet "alltså det är OMÖJLIGT att ha varit med om så mycket, hon måste hitta på för att hon vill ha uppmärksamhet" och sådant i den stilen.
Såhär ser verkligheten ut, vi är många, alldeles för många med svåra hemska upprepade trauman, allt från barndom, tonår och till efter. Vissa fastnar i förövares klor så det fortsätter mer än en halv livstid eller mer, vissa får skadliga beteenden som reaktion på redan för många trauman, jag tillhör den sista som utsatte mig för risker av flera anledningar, och inte ens det gör nya trauman till mitt fel. Det är inte bra, men det är en vanlig reaktion efter upprepade trauman. Vissa dras till farliga människor, vissa går ut i mörker själv, vissa träffar nya killar utan backup från någon kompis som kan ingripa om något går fel osv osv. Jag använde mig av sex i självbestraffande syfte, men det betydde inte att jag VILLE att det skulle leda till våldtäkter. För det ÄR skillnad på sex som självskadebeteende och män som utnyttjar tillfället till att göra vad dom vill trots orden nej och allt möjligt.
Och tyvärr är inget av ovanstående ovanligt, och det gör det inte mindre allvarligt eller hemskt, och det finns fler varianter. Alla reagerar olika på trauman, det krävs inte att man är en raketforskare för att förstå det. Och även när jag hade lyckats bryta det beteendet så hade jag helt enkelt otur, fel plats fel tillfälle, lita på fel personer och så vidare.
Ni försöker skamma, skämta och allt möjligt vidrigt. "Det är som taget ur en film", ja ni är lite väl många som kör den nu. Vet ni varför jag höll tyst i så många år när jag var ung? Just PÅ GRUND AV DEN KOMMENTAREN, när jag väl förstod att jag utsatts för systematisk misshandel såväl som sexuell och emotionell misshandel som liten och litade på fel killar i tonåren så VISSTE jag att vissa skulle tänka "nej men det där är ju omöjligt det låter helt osannolikt". Svaret är att det är ofattbart, det är ofattbart att människor inte vet om hur stora pedofilringarna i Sverige är, att det sker systematiska, religiöst rituella övergrepp på barn och you name it i Sverige sedan väldigt lång tid, då och nu. Och det är fruktansvärt att vi är så många som barn och tonåringar utsatts för människor som medvetet gjort oss illa för deras egna behovs skull. Att vi varit redskap, dockor som en kan göra vad en vill med. Trots att vi var människor, oskyldiga barn. Att socialtjänst och BUP inte haft tillräckligt med kunskap eller sett tecknen eller ännu värre, dom som kollat bort och trots alla symtom på övergrepp tvingat hem barn som BERÄTTAR om övergrepp till deras förövare för att det är lättare för dom. Jag tror inte det finns ord för sådana svek ens.
Det här är verkligheten. Det händer precis denna sekunden, det hände för 50 år sedan och så vidare. Ja samhället blir en aning bättre med åren även om det inte känns så, socialtjänsten får mer utbildning i detta och även BUP. Det blir fler och fler ideella föreningar för utsatta som är stöttepelare tills personen vågar anmäla t.ex som är värda guld för många. Jag hade kunnat skriva flera a4 sidor om anledningar till hur samhället är som det är men det är ni som tvivlar på traumaöverlevares berättelse inte riktigt värda, den energin eller tiden.
Men ni behöver förstå att vi är så många som skrämts till tystnad alldeles för länge, och när vi väl berättar ska det komma ifrågasättande och skammande, vem skulle ha något att vinna på det alls?
Jag hade gjort VAD SOM HELST för att åka tillbaka i tiden och hoppas på att som 5 åring kunna förhindra att mitt liv blev som det blev vilket en inte kan som 5 åring, allra helst åka tillbaka till tiden i min mammas livmoder och dö där inne och aldrig bli född för att slippa den uppväxten. Men nu är inte det möjligt. Man kan inte välja sina föräldrar som spädbarn men föräldrar och andra kan välja att skada barn.
Men vi berättar om våra liv, smärta sorg osv, och jag tycker alla som vågar och kan och vill, ska göra det. För det är läkande för många, och det hjälper andra att våga söka hjälp när dom ser andra få hjälp, få hopp och så vidare. Och det är okej om man inte vill, kan eller orkar heller, men ni som skammar och ifrågasätter hjälper inte dom tysta heller när era ord sprids i kommentarsfält, bloggar och mellan anhöriga och så vidare. Ni skadar.
Sanningen är grattis om ni hade TUREN att få en bra uppväxt, men tyvärr har många inte samma tur. Många utsätts för trauman, ibland upprepade och det finns väldigt många sätt att skada människor så det kallas trauma, det är inte enbart övergrepp eller misshandel men det är vad Jag skriver om.
Och bara för att ni har svårt att tro att någon kan råka ut för så många trauman, av så många människor, av olika karaktär så betyder det inte att det är påhittat eller "extrakryddat", det beror på att ni inte kan eller vill förstå, att ni inte har kunskap, inte läser på om hur vanligt det är, inte bryr er, inte VILL att det ska vara sant och så vidare där med. Ni kanske har era anledningar att vägra tro på människor med trauman, men det ni gör är fel oavsett.
Men det händer. Livet är inte rättvist. Vissa har mer tur än andra. Men jag kommer inte tystna, jag kommer anpassa ämnena jag skriver om för att jag ÄR rädd att det hamnar i fel händer och används som det gjorde förra året och lite av det innan, mot mig, igen. Men jag kommer inte tystna helt. För jag är trött på att bli skrämd eller skammad till tystnad. Det räcker nu. Jag berättar vad jag orkar och vill för att jag tycker det är viktigt, för att det hjälper mig och ibland hjälper det även andra.
Så om ni verkligen vill spekulera i folks trauman, människors värsta år i livet och så vidare för att sen ifrågasätta för att såra eller skratta, gör det i tystnad men innan ni gör det, lär er lyssna, ta er tiden att läsa på om t.ex systematisk misshandel såväl som emotionell och sexuell eller varför inte allt traumatiskt om ni vill och psykiska och fysiska reaktioner på olika trauman, ta er tid att läsa på om reaktionerna på att utsättas för ondska, t.ex komplex PTSD och dissociativa störningar som är ett vanligt resultat av extrema/upprepade trauman i barndomen. Och se människan bakom. Se 5 åringen, 10 åringen, 15 åringen som utsätts för övergrepp och andra vidrigheter. Spotta inte på henne eller skamma, tysta inte barn. För även om ni ser mig eller andra som vuxna på grund av nuvarande ålder har vi alla minst ett inre barn även såkallade friska, och ni skadar när ni gör så.
Vi försöker alla göra det vi kan, vi överlever, vissa dör, vissa kan till och med börja LEVA, få värdefulla liv, få bra liv trots att insidan alltid kommer vara till viss del trasig ibland mer ibland mindre. Så bara sluta, lär er istället, lyssna, försök förstå. Och kan ni fortfarande inte det, var åtminstone tysta. Tänk det men sprid inte en massa skit-teorier bland folk. För ni skadar båda vuxna, vuxna barn och verkliga barn i nutid genom att sprida sådant. Skapa tvivel.
Vi är många, för många som gör allt vi kan på olika sätt för att ta oss vidare. Jag behöver inte folk som sparkar neråt när jag försöker klättra uppåt, så vill ni sparka - sparka uppåt - sparka på förövarna, sparka på samhället som svikit och missat. Sparka aldrig neråt, sparka alltid uppåt. Låt oss läka. Jag tror jag kan tala för rätt många när jag bara ber er att om ni verkligen inte kan eller vill tro, verkligen inte kan förstå eller vill förstå - var åtminstone tysta. För vi har redan haft enorma motgångar, och vi kommer fortsätta stöta på det då och då som alla, men alla är kanske inte tillräckligt starka för att klara onödigt många mer motgångar på grund av sådana som er.
Istället för att bli förövarnas röst, försök bli bättre människor istället, försök göra världen till en bättre plats. Det kan vi alla göra i olika skalor, det behövs inte alltid stora rubriker för att hjälpa en person som sen kanske hjälper en annan. Vi kan alla göra världen lite bättre, för oss och andra. Om vi bara vill och orkar.
Så till skeptikerna, till er som skrattar och ifrågasätter, lär er av era misstag och gör bättre ifrån er. Ni har gjort tillräckligt med skada nu, försök göra lite nytta istället för helt ärligt, det är det minsta ni kan göra efter vad ni utsätter mig och andra för.
söndag 1 oktober 2017
Ibland vänder livet
Tid har gått, tid fortsätter att gå. Men jag står väl inte helt still längre. Ibland vill jag tänka all allt hemskt ska ha haft någon mening, men i sanningens namn har det ju inte haft någon mening. Men det betyder inte att erfarenheter, smärta och annat kan vändas till annat i framtiden, användas till annat. I positiva syften.
Nu har jag runt 5 månaders terapi kvar max. Det senaste halvåret har varit rätt svängande, först var jag på bottens botten redo att ge upp. Kom upp en aning. Hamnade mitt emellan i ett familjedrama igen vilket blev någon vändpunkt, att se att min så kallade mamma inte bara skiter i mig, utan alla utom sig själv och några få utvalda. Att se henne för den hon är. Att inse att hon inte ska få vinna mer, att hon inte ska få förstöra mer bara genom att finnas. Att jag inte är helt värdelös, att det inte är mig det är fel på i sammanhang när vi pratar om min så kallade familj. I vanliga fall slutar dessa bråk uteslutande med självskada i bestraffande syfte, men insikten om att den enda som förlorar på det, är jag blev någon vändpunkt. Jag kunde säga nej, till mig själv. Att hon inte är värd det, och jag förtjänar mer. Och efter det kom en frihetskänsla jag aldrig känt förut, som kedjor runt armar och ben lossnade. FRI. Hon har gjort mig illa som barn och tonåring, men hon kan inte göra mer nu. Det är jag som bestämmer över mitt liv, mitt öde. Inte någon som avlat fram mig bara.
Sedan dess är måendet rent ut sagt en berg och dalbana, men jag har dagar jag kan känna genuin lycka. Jag har dagar jag sörjer vän som dött i suicid (det går i vågor, men det blir fan inte lättare med tiden ännu trots att det gått ett halvår), andra dött genom självskador/ätstörningar osv utan syfte att dö och vetskapen att förmodligen fler kommer dö en för tidig död. Det är svårt när man varit sjuk mer än halva sitt liv och med några undantag så är bekantskapskrets/vänskapskrets oundvikligen också sjuka på olika sätt, i olika grad, skadade. Och det är så jävla smärtsamt. Vissa har jag känt sedan jag var 17 år, vissa betydligt kortare tid. Och kanske var detta också en del i varför jag kunde våga ta ett steg fram. Jag var så nära att bli en av alla som stupat i år och åren innan. Och jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här. Och tanken att om jag dör, då har ta mig fan alla som gjort mig illa på olika sätt (enligt Mitt tankesätt i alla fall), vunnit. Dom har inte enbart tagit min kropp, min hjärna, mitt tankesätt utan till slut hela mitt liv. Och det vägrar jag låta bli sanning.
Så nu är jag i processen att jobba bort fobier och triggers i den mån det går för att kunna börja plugga till nästa höst om jag kommer in. Från 12 år sjukskriven 100% till studier och jobb över 100%. Jag har inget att förlora på att försöka och jag har tillräckligt goda förutsättningar att försöka nu. Innan var jag så rädd för vad som händer om det Inte går. Men grejen är, jag vet hur det hade slutat om jag fortsatte på samma bana som innan. Det är 50/50 att jag kommer klara av jobb och studier men jag har inget att förlora på det. Inte ekonomiskt, inte hälsomässigt heller egentligen. Jag får ha vilande sjukersättning 2 år och första utbildningen tar 1½ år. Jag har en plan A, B, C och Ö. Det gör att jag vågar chansa, för jag har allt att vinna men ingenting att förlora egentligen.
Min hjärna fungerar igen och jag kan läsa, jag har dock kvar tröttheten även om den inte är lika extrem. Svårt att hantera stress. Också sådant jag övar på nu. Nu är schemat att göra något minst 2-3 h 5 dagar i veckan och sen bygga på under vintern/våren successivt. Daglig verksamhet, boendestöd, utflykter, terapi utöver det vanliga då som promenader och tänka för mycket.
Jag tvivlar ofta, men vet också att tvivlet bottnar i rädsla. För jag har glömt allt om ett friskt liv, vuxenliv. Det är så mycket jag måste lära mig och lära om. Det känns övermäktigt ibland, och sorgligt. Jag kan alla knep och trix för att komma undan LPT men har ingen koll på sådant som körkort, hur CSN funkar, och grejer som a-kassa och facket. Sådana där självklara enkla saker för andra som lärt sig tidigt. Sen att inte ha familj och bara ett fåtal av mina vänner som bor mindre än 10 mil ifrån mig gör det svårare och sorgligare med.
Men jag får väldigt bra stöd av boendestödjarna jag haft 8 år, psykologen, vänner som tror och hoppas åt mig när inte jag kan och när jag kan med. Vänner som bollar tankar och idéer med mig. Det gör mig tacksam och starkare.
Det märks att som sjuk i mer än halva sitt liv så blir sjukdom mer eller mindre ens identitet trots att en gjort allt för att vara MER än sina diagnoser. Kommer jag bli helt frisk? Nej troligen inte. Finns det en chans att jag som mång andra kan sköta ett jobb bra trots att man inte mår helt bra? Ja.
Jag är trött på att vara utanför samhället, inte en del i något alls. Att bara sitta hemma när jag vet att jag kan mer än så nu till skillnad från innan. Sen kommer dagarna som är smärtsamma och jag tvivlar igen. Men det kommer nog se ut så lång tid framöver. Jag försöker lära mig att inte fly från känslor och minnen, vara i det. Tycka det är hemskt och suger och må skit utan att ta till destruktiva beteenden igen, och det går ju över förr eller senare men det är förbannat svårt när det är som en autopilot i hjärnan direkt när det blir för tufft med Flashbacks eller känslor en tidigare hanterat med destruktivitet. Hjärnan tänker direkt på destruktivt sex eller självskador. Vissa dagar är det lättare att stå ut, inatt var en sämre men det gick utan destruktivitet i alla fall. Det var tårar och tänka på alla möjliga sätt att döva det, känslorna, minnen. Tog VB medicin och lyckades till slut somna. Att fly på olika sätt löser ju inga problem varken kort eller långsiktigt egentligen. Men det är svårt när det gör så ont att det känns som man ska implodera. Att försöka stanna kvar i det så länge som möjligt och trösta sig själv. Tillåta sig att sörja en förlorad barndom och alla trauman.
Idag är fortfarande lite skakigt. Ibland känns livet för orättvist och hårt. Men jag försöker hålla fast vid tanken att saker kan förändras. Samhället. Att kunskapen och medvetenhet om övergrepp och resultat över det ökar, mer kunskap om självskadebeteende osv. Det finns hopp på flera plan gällande samhällsfrågor, vissa plan inte. Men allt förändras inte över en natt. Och alla kan göra något. Alla kan förändra i små skalor som tillsammans blir stora. Det är hur jag håller fast nu. Kanske ett naivt hopp, men ett naivt hopp är åtminstone bättre än inget hopp alls.
Så kanske klarar jag mig, kanske inte. Men jag hoppas på det första. Och jag har en tuff vår framför mig med terapi och den viktiga kontakten som ska avslutas och sen blir det inte mer behandlingar. Det blir försöka hålla fast när det stormar i vår, och sen kasta mig ut i verkligheten och vuxenliv försiktigt till nästa höst. Men det känns i alla fall bra med allt stöd på vägen, alla som peppar på olika sätt. Alla bekanta och vänner och även stödinsatser hjälper den nyfikna motiverade delen i mig att hålla igång när andra delar som är livrädda för det okända försöker gå bakåt. Så även om det blir en tuff vinter och vår så har jag i alla fall hopp, och tro. Kanske finns det en väg tillbaka ändå.
Nu har jag runt 5 månaders terapi kvar max. Det senaste halvåret har varit rätt svängande, först var jag på bottens botten redo att ge upp. Kom upp en aning. Hamnade mitt emellan i ett familjedrama igen vilket blev någon vändpunkt, att se att min så kallade mamma inte bara skiter i mig, utan alla utom sig själv och några få utvalda. Att se henne för den hon är. Att inse att hon inte ska få vinna mer, att hon inte ska få förstöra mer bara genom att finnas. Att jag inte är helt värdelös, att det inte är mig det är fel på i sammanhang när vi pratar om min så kallade familj. I vanliga fall slutar dessa bråk uteslutande med självskada i bestraffande syfte, men insikten om att den enda som förlorar på det, är jag blev någon vändpunkt. Jag kunde säga nej, till mig själv. Att hon inte är värd det, och jag förtjänar mer. Och efter det kom en frihetskänsla jag aldrig känt förut, som kedjor runt armar och ben lossnade. FRI. Hon har gjort mig illa som barn och tonåring, men hon kan inte göra mer nu. Det är jag som bestämmer över mitt liv, mitt öde. Inte någon som avlat fram mig bara.
Sedan dess är måendet rent ut sagt en berg och dalbana, men jag har dagar jag kan känna genuin lycka. Jag har dagar jag sörjer vän som dött i suicid (det går i vågor, men det blir fan inte lättare med tiden ännu trots att det gått ett halvår), andra dött genom självskador/ätstörningar osv utan syfte att dö och vetskapen att förmodligen fler kommer dö en för tidig död. Det är svårt när man varit sjuk mer än halva sitt liv och med några undantag så är bekantskapskrets/vänskapskrets oundvikligen också sjuka på olika sätt, i olika grad, skadade. Och det är så jävla smärtsamt. Vissa har jag känt sedan jag var 17 år, vissa betydligt kortare tid. Och kanske var detta också en del i varför jag kunde våga ta ett steg fram. Jag var så nära att bli en av alla som stupat i år och åren innan. Och jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här. Och tanken att om jag dör, då har ta mig fan alla som gjort mig illa på olika sätt (enligt Mitt tankesätt i alla fall), vunnit. Dom har inte enbart tagit min kropp, min hjärna, mitt tankesätt utan till slut hela mitt liv. Och det vägrar jag låta bli sanning.
Så nu är jag i processen att jobba bort fobier och triggers i den mån det går för att kunna börja plugga till nästa höst om jag kommer in. Från 12 år sjukskriven 100% till studier och jobb över 100%. Jag har inget att förlora på att försöka och jag har tillräckligt goda förutsättningar att försöka nu. Innan var jag så rädd för vad som händer om det Inte går. Men grejen är, jag vet hur det hade slutat om jag fortsatte på samma bana som innan. Det är 50/50 att jag kommer klara av jobb och studier men jag har inget att förlora på det. Inte ekonomiskt, inte hälsomässigt heller egentligen. Jag får ha vilande sjukersättning 2 år och första utbildningen tar 1½ år. Jag har en plan A, B, C och Ö. Det gör att jag vågar chansa, för jag har allt att vinna men ingenting att förlora egentligen.
Min hjärna fungerar igen och jag kan läsa, jag har dock kvar tröttheten även om den inte är lika extrem. Svårt att hantera stress. Också sådant jag övar på nu. Nu är schemat att göra något minst 2-3 h 5 dagar i veckan och sen bygga på under vintern/våren successivt. Daglig verksamhet, boendestöd, utflykter, terapi utöver det vanliga då som promenader och tänka för mycket.
Jag tvivlar ofta, men vet också att tvivlet bottnar i rädsla. För jag har glömt allt om ett friskt liv, vuxenliv. Det är så mycket jag måste lära mig och lära om. Det känns övermäktigt ibland, och sorgligt. Jag kan alla knep och trix för att komma undan LPT men har ingen koll på sådant som körkort, hur CSN funkar, och grejer som a-kassa och facket. Sådana där självklara enkla saker för andra som lärt sig tidigt. Sen att inte ha familj och bara ett fåtal av mina vänner som bor mindre än 10 mil ifrån mig gör det svårare och sorgligare med.
Men jag får väldigt bra stöd av boendestödjarna jag haft 8 år, psykologen, vänner som tror och hoppas åt mig när inte jag kan och när jag kan med. Vänner som bollar tankar och idéer med mig. Det gör mig tacksam och starkare.
Det märks att som sjuk i mer än halva sitt liv så blir sjukdom mer eller mindre ens identitet trots att en gjort allt för att vara MER än sina diagnoser. Kommer jag bli helt frisk? Nej troligen inte. Finns det en chans att jag som mång andra kan sköta ett jobb bra trots att man inte mår helt bra? Ja.
Jag är trött på att vara utanför samhället, inte en del i något alls. Att bara sitta hemma när jag vet att jag kan mer än så nu till skillnad från innan. Sen kommer dagarna som är smärtsamma och jag tvivlar igen. Men det kommer nog se ut så lång tid framöver. Jag försöker lära mig att inte fly från känslor och minnen, vara i det. Tycka det är hemskt och suger och må skit utan att ta till destruktiva beteenden igen, och det går ju över förr eller senare men det är förbannat svårt när det är som en autopilot i hjärnan direkt när det blir för tufft med Flashbacks eller känslor en tidigare hanterat med destruktivitet. Hjärnan tänker direkt på destruktivt sex eller självskador. Vissa dagar är det lättare att stå ut, inatt var en sämre men det gick utan destruktivitet i alla fall. Det var tårar och tänka på alla möjliga sätt att döva det, känslorna, minnen. Tog VB medicin och lyckades till slut somna. Att fly på olika sätt löser ju inga problem varken kort eller långsiktigt egentligen. Men det är svårt när det gör så ont att det känns som man ska implodera. Att försöka stanna kvar i det så länge som möjligt och trösta sig själv. Tillåta sig att sörja en förlorad barndom och alla trauman.
Idag är fortfarande lite skakigt. Ibland känns livet för orättvist och hårt. Men jag försöker hålla fast vid tanken att saker kan förändras. Samhället. Att kunskapen och medvetenhet om övergrepp och resultat över det ökar, mer kunskap om självskadebeteende osv. Det finns hopp på flera plan gällande samhällsfrågor, vissa plan inte. Men allt förändras inte över en natt. Och alla kan göra något. Alla kan förändra i små skalor som tillsammans blir stora. Det är hur jag håller fast nu. Kanske ett naivt hopp, men ett naivt hopp är åtminstone bättre än inget hopp alls.
Så kanske klarar jag mig, kanske inte. Men jag hoppas på det första. Och jag har en tuff vår framför mig med terapi och den viktiga kontakten som ska avslutas och sen blir det inte mer behandlingar. Det blir försöka hålla fast när det stormar i vår, och sen kasta mig ut i verkligheten och vuxenliv försiktigt till nästa höst. Men det känns i alla fall bra med allt stöd på vägen, alla som peppar på olika sätt. Alla bekanta och vänner och även stödinsatser hjälper den nyfikna motiverade delen i mig att hålla igång när andra delar som är livrädda för det okända försöker gå bakåt. Så även om det blir en tuff vinter och vår så har jag i alla fall hopp, och tro. Kanske finns det en väg tillbaka ändå.
tisdag 21 februari 2017
Att sätta gränser och värna om sig själv
2016 var ett rejält pissigt år rakt igenom men trots det så var det troligen året som jag kommit längst under. Jag vet knappt vad mitt grundmående är längre, man jag kan tänka igen utan alla mediciner jag hade innan även om jag har 2 kvar som ska sättas ut när terapin är avslutad, jag kunde börja läsa igen. Började orka lägga tid på att läsa mer och mer invecklade saker hela tiden, och framför allt under höst och vinter har jag kommit till någon annan förståelse, och ett betydligt bredare synsätt på flera håll. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att jag kommit så långt på ett år. Och ibland finns det inga enkla svar, eller inga svar alls. Det är bara att på något sätt stå ut, tills jag kanske når acceptansen många nämner.
Den största och även jobbigaste utmaningen var att börja sätta gränser. Jag har under många år fått bryta med familj och vänner, och ibland tvärt om och det är okej. Jag utgår från att alla gjort det av en anledning, och så även jag. Jag har fått lära mig att verkligen sätta mig först i så många fall jag kan, men ändå inte tappa empati eller förståelse för andra. Vissa grejer har gått snyggare till än andra, men relationer som triggar igång för mycket i mig, oro, minnen och så vidare. Jag har fått lämna det bakom mig. Och det har varit svårt. Men nödvändigt för att komma vidare. Jag hamnar dock fortfarande lätt i det som nämns i terapin, att jag lägger undan mig själv för att försöka ta hand om andra. Jag börjar få mer balans på det och ibland går det bra och ibland mindre. Men det går åt rätt håll. Och jag har inga direkt skadliga relationer längre, vilket också gör det lättare att fokusera på min bearbetning.
Alla behöver ett skydd, och jag som har så tunt filter och är så känslig för saker som händer runt mig och är så lätt triggad har ju gjort att jag är mindre tålig än dom flesta, i alla fall så kallat friska personer. Och det är något som är work in progress. Det känns ändå som mitt kontaktnät är betydligt stabilare nu, och det är jag glad över. Ibland får en ta tuffa beslut inte alla kan förstå, men det är mycket vad jag jobbat på. Som varit nödvändigt ont för att komma vidare.
I helgen fick jag markera extra tydligt för den enda familjemedlemmen jag räknar som familj som jag har. Jag har försökt sätta gränser under hösten och vintern utan vidare resultat men ju närmare en står desto värre känns det. Jag har varit väldigt dålig på att markera innan, sätta gränser och säga nej detta är inte okej för mig, jag mår för dåligt av det. Nu löste det sig ändå rätt bra, och förhoppningsvis gick det in lite bättre trots att vi båda grät i telefonen. Imorgon ska vi försöka träffas och jag hoppas budskapet gått in. Men att lära mig sätta mina behov högst på listan och säga ifrån har varit och är fortfarande svårt utan att automatiskt börja hacka på mig själv.
Självmedkänsla/selfcompassion är något som jag också jobbat mycket med men som är betydligt svårare, ibland går det rätt bra och ibland inte alls. Beror helt på hur dåligt jag mår. Men trots att jag är rätt långt ifrån att ha bearbetat allting jag varit med om så har jag ändå kunnat släppa mycket skuld och skam som inte tillhörde mig alls, och kunde rikta den rätt. Lägger den där den hör hemma, skammen och skulden som aldrig var min. Ofta är det lättare att vara arg på mig själv än på andra. Men det går åt rätt håll. Ibland börjar jag omedvetet försvara människor som gjort mig illa under terapin t.ex som försvar, och sen blir det kaos i huvudet.
Att kunna lägga skulden där den hör hemma är både skönt och skrämmande, för att det är ovant. Och att hantera känslorna det medför gör det svårare. Är jag arg på mig själv kan jag alltid ta ut det på mig själv på något sätt, men det är att jobba åt fel håll nu. Men att hantera ilskan och sorgen jag känner när jag inser hur svårt andra skadat mig är av en helt annan kaliber. Speciellt där jag varit i beroendeställning. För jag kan inte få upprättelse, någon rättvisa eller ens en ursäkt. Så jag sitter bara där förtvivlad och vet inte hur jag ska hantera det. Nästan hela mitt liv har jag ju straffat mig själv för vad andra gjort och sedan hur jag handlat pga hur jag växt upp och alla försvar jag har som reaktion på det. Och jag är ingen förespråkare för våld och det är ingen lösning, och det är absolut inte Jag att hämnas. Det tar inte bort vad som hänt, det tar inte bort orättvisan. Det är det som är svårast att hantera. För var gör en när en inte kan få någon upprättelse eller liknande, men heller varken kan förlåta eller acceptera? Just nu stå ut, tills jag en dag är där. Någon gång måste det komma, men jag behöver vräka ur mig all skit tusen gånger till först och analysera ner till molekylnivå innan jag kan nå dit.
Nu måste jag sluta skriva, nattmedicinen har kickat in och det är läggdags för klockan 05.30 ringer klockan så jag kan dra till gymmet.
Den största och även jobbigaste utmaningen var att börja sätta gränser. Jag har under många år fått bryta med familj och vänner, och ibland tvärt om och det är okej. Jag utgår från att alla gjort det av en anledning, och så även jag. Jag har fått lära mig att verkligen sätta mig först i så många fall jag kan, men ändå inte tappa empati eller förståelse för andra. Vissa grejer har gått snyggare till än andra, men relationer som triggar igång för mycket i mig, oro, minnen och så vidare. Jag har fått lämna det bakom mig. Och det har varit svårt. Men nödvändigt för att komma vidare. Jag hamnar dock fortfarande lätt i det som nämns i terapin, att jag lägger undan mig själv för att försöka ta hand om andra. Jag börjar få mer balans på det och ibland går det bra och ibland mindre. Men det går åt rätt håll. Och jag har inga direkt skadliga relationer längre, vilket också gör det lättare att fokusera på min bearbetning.
Alla behöver ett skydd, och jag som har så tunt filter och är så känslig för saker som händer runt mig och är så lätt triggad har ju gjort att jag är mindre tålig än dom flesta, i alla fall så kallat friska personer. Och det är något som är work in progress. Det känns ändå som mitt kontaktnät är betydligt stabilare nu, och det är jag glad över. Ibland får en ta tuffa beslut inte alla kan förstå, men det är mycket vad jag jobbat på. Som varit nödvändigt ont för att komma vidare.
I helgen fick jag markera extra tydligt för den enda familjemedlemmen jag räknar som familj som jag har. Jag har försökt sätta gränser under hösten och vintern utan vidare resultat men ju närmare en står desto värre känns det. Jag har varit väldigt dålig på att markera innan, sätta gränser och säga nej detta är inte okej för mig, jag mår för dåligt av det. Nu löste det sig ändå rätt bra, och förhoppningsvis gick det in lite bättre trots att vi båda grät i telefonen. Imorgon ska vi försöka träffas och jag hoppas budskapet gått in. Men att lära mig sätta mina behov högst på listan och säga ifrån har varit och är fortfarande svårt utan att automatiskt börja hacka på mig själv.
Självmedkänsla/selfcompassion är något som jag också jobbat mycket med men som är betydligt svårare, ibland går det rätt bra och ibland inte alls. Beror helt på hur dåligt jag mår. Men trots att jag är rätt långt ifrån att ha bearbetat allting jag varit med om så har jag ändå kunnat släppa mycket skuld och skam som inte tillhörde mig alls, och kunde rikta den rätt. Lägger den där den hör hemma, skammen och skulden som aldrig var min. Ofta är det lättare att vara arg på mig själv än på andra. Men det går åt rätt håll. Ibland börjar jag omedvetet försvara människor som gjort mig illa under terapin t.ex som försvar, och sen blir det kaos i huvudet.
Att kunna lägga skulden där den hör hemma är både skönt och skrämmande, för att det är ovant. Och att hantera känslorna det medför gör det svårare. Är jag arg på mig själv kan jag alltid ta ut det på mig själv på något sätt, men det är att jobba åt fel håll nu. Men att hantera ilskan och sorgen jag känner när jag inser hur svårt andra skadat mig är av en helt annan kaliber. Speciellt där jag varit i beroendeställning. För jag kan inte få upprättelse, någon rättvisa eller ens en ursäkt. Så jag sitter bara där förtvivlad och vet inte hur jag ska hantera det. Nästan hela mitt liv har jag ju straffat mig själv för vad andra gjort och sedan hur jag handlat pga hur jag växt upp och alla försvar jag har som reaktion på det. Och jag är ingen förespråkare för våld och det är ingen lösning, och det är absolut inte Jag att hämnas. Det tar inte bort vad som hänt, det tar inte bort orättvisan. Det är det som är svårast att hantera. För var gör en när en inte kan få någon upprättelse eller liknande, men heller varken kan förlåta eller acceptera? Just nu stå ut, tills jag en dag är där. Någon gång måste det komma, men jag behöver vräka ur mig all skit tusen gånger till först och analysera ner till molekylnivå innan jag kan nå dit.
Nu måste jag sluta skriva, nattmedicinen har kickat in och det är läggdags för klockan 05.30 ringer klockan så jag kan dra till gymmet.
måndag 20 februari 2017
Suicid, lidande, mening
OBS triggervarning (suicid/suicidtankar)
Efter träningen i morse kollade jag på dokumentären "vem stoppade mitt självmord" (den finns på svt play, den är jättefin och rörande men jag tycker ändå en triggervarning där kan vara på sin plats) och det satte igång så mycket minnen och känslor så jag grät mig väl igenom dom hela 45 minuterna.
Jag har tänkt så mycket på detta framför allt sista året, det är så många som är tacksamma över att dom överlevt, både tragiska barndomar och självmordsförsök och så vidare. Och jag känner någon konstig skam/skuldkänsla över att jag inte kommit dit än. Jag önskar att jag kunde säga "jag är tacksam att jag överlevt" eller "tack för att ni räddade mig trots att jag inte ville det då". Men jag kan inte det. För mig är det snarare att acceptera att jag fortfarande är vid liv, och göra det bästa av hur situationen är nu och mer eller mindre hoppas på ett mirakel.
Att jag överlevde december och januari i år handlar inte om styrka, eller mod eller feghet. Det är helt ärligt bara tillfälligheter, tillfälligheter som gjort att dom gångerna jag varit så redo jag kan bli har satt käppar i hjulet. Jag planerade ut i minsta detalj, jag tänkte på alla olika sätt som finns och hade en plan b för ifall någon skulle hitta min kropp i tid så att säga, så att det absolut inte skulle gå att rädda mig. För jag vill aldrig mer hamna inom slutenvården. Jag tror inte någon av dom som står mig nära vet hur nära jag var, bara att det var nära. Det fanns bättre dagar, och det fanns dagar som dom flesta dom 2 månaderna där det var det enda jag kunde tänka på. Och jag grät inte längre över att det troligen hade påverkat vänner, pojkvän och dom få anhöriga som bryr sig. Jag var förbi det. Jag grät över att jag skulle behöva dö på ett väldigt plågsamt sätt men det var det enda sättet som var 100% säkert att jag inte skulle kunna återupplivas. Och när jag hade slutat gråta över det med och bara kände lugnet. Då insåg jag att det bara var en tidsfråga innan planerande och tankar skulle bli verklighet.
Sen en dag bara vände det, det var inget som direkt hände, det var inte någons specifika ord. Helt plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. Jag kunde andas igen. Jag mådde inte bra, men jag kunde tänka på annat än död. Sedan dess har det svängt rätt rejält. Jag har bättre dagar och sämre dagar, helgen som varit har varit rent ut sagt fruktansvärd men jag hamnade ändå inte på den platsen jag var vid dom 2 månaderna.
Jag försöker tänka att det finns någon mening med att jag överlevt så många självmordsförsök, att det måste finnas någon mening med allt jag gått igenom som liten, tonåring och sen vuxen. Att det i slutändan måste leda till någonting gott. Men jag kan ju inte veta. I alla fall inte än. Och att vara tillbaka i verkligheten, att komma tillbaka till livet när mitt mål var att se till att jag omöjligen kunde överleva har varit extremt svårt. Vissa dagar förstår jag inte ens hur jag kunde tänka som jag gjorde, handla som jag gjorde och fortfarande gör ibland, stänger ute folk helt. Ibland är det för att inte oroa mer vilket det i vissa fall ändå verkar göra, och vissa gånger har det varit för att jag inte vill att någon ska komma för nära hur jag tänkt och planerat så att det slutar med att jag blir tvångsinlagd.
Och nu är jag väl mig själv igen. I mitt vanliga grundmående som numera oftast är "skit men lever i alla fall". Och att hitta tillbaka är svårt.
För visst vi kan prata om otur, riskmiljöer och sedan riskbeteenden som resultat av det som lett till ännu fler trauman. Vi kan dränka oss i statistik, vi kan diskutera våldtäktskulturer, maktmissbruk, psykopater, pedofiler. Men egentligen spelar det ingen roll för det som har hänt har hänt. Och jag måste hitta ett sätt att klara av allt jag har varit med om, alla minnen, alla känslor. Och det är svårt. Och på något sätt är det först i år jag börjat med den riktigt svåra arbetet i allting, och att veta att jag bara har ytterligare ett år på mig att bli tillräckligt okej var en riktig spark i magen. Visst det är bättre än 3 månader som det först skulle vara, alltså en månad från nu. Men det är inte helt lätt att acceptera.
Och som sagt jag önskar jag kunde vara en av dom som säger att jag är tacksam att jag överlevt allt, men jag är inte där än. Just nu kan jag bara acceptera att jag lever, och jobba så hårt jag kan i terapin året jag har kvar. Jag vet inte hur min resa kommer sluta, om den kommer få ett bra slut eller dåligt än. Jag kan inte riktigt tänka på målet just nu, utan försöka vara i det klassiska här och nu. För att jag drunknar i hopplösheten annars, vilket slutar med att jag hamnar där jag varit under vintern.
Det verkar ibland rätt svartvitt, antingen är en tacksam över att en överlevt eller så vill en dö/försöker dö. Men jag är mitt emellan just nu. Och jag kan inte acceptera allt jag varit med om, allt som kommit fram framför allt senaste året med minnen som kommit tillbaka och allt annat jag vet jag varit med om. Jag är inte där heller, om jag kan leva med det är väl snarare frågan nu. Och hur jag lever med det.
Jag har mål och drömmar. Men det är troligen inte realistiskt att tro att jag kommer klara allt det. Gå från 100% sjukersättning till plugga 100% i över 5 år sammanlagt. Med minne som en teflonpanna ibland och dissociationen och utmattningen som begränsar hur mycket information, och vilken information som tas in. Men jag har jävligt svårt att acceptera att jag varit sjukskriven över 10 år och nu fyller 31 i år och ska leva på 100% sjukersättning tills jag är 65 eller vad det är. För då känns det som allt har tagits ifrån mig, av alla som gjort mig illa på olika sätt. Hela mitt liv.
Jag kan inte få någon upprättelse, och rättvisa kan ju definieras rätt olika men inte ens det finns. Men jag vill inte ha gett upp utan att prova först. Och vem vet kanske är jag redo att försöka om ett år trots riskerna med det. Jag vet inte. Men jag vill inte att allting ska ha varit helt förgäves. Jag behöver tro på att det finns någon mening med det även om det troligen inte är sant. Jag behöver något att hålla fast vid. Något litet hopp någonstans. Det blir lite lättare men långt ifrån lätt, om jag tänker att mitt lidande kanske leder till något gott i slutändan.
Och jag behöver väl någon så kallad mening med mitt liv för för mig räcker det inte att meningen med mitt liv ska vara att överleva, år efter år. Det måste finnas mer än så, även för mig som så många tappade hoppet om helt för mer än 10 år sedan. Jag vet att det finns många som tror och hoppas åt mig när jag inte orkar själv nu. Jag vill bara inte att alla som skadat mig ska ha vunnit genom att ta allt ifrån mig som det ser ut just nu. Jag behöver tro på mer än detta. Och jag behöver hoppas och tro när jag orkar och vågar. Ibland gör det mer skada än nytta på mig att tänka på framtid, och då backar jag. Tar nutid en tid. Men jag behöver ett litet hopp, en liten röst i huvudet som säger fortsätt. Som säger att det är okej att det tar tid och att det vore konstigt annars. Och ge mig den tiden att hitta min plats, och mer styrka. För att sen kanske kunna ta mig längre.
Efter träningen i morse kollade jag på dokumentären "vem stoppade mitt självmord" (den finns på svt play, den är jättefin och rörande men jag tycker ändå en triggervarning där kan vara på sin plats) och det satte igång så mycket minnen och känslor så jag grät mig väl igenom dom hela 45 minuterna.
Jag har tänkt så mycket på detta framför allt sista året, det är så många som är tacksamma över att dom överlevt, både tragiska barndomar och självmordsförsök och så vidare. Och jag känner någon konstig skam/skuldkänsla över att jag inte kommit dit än. Jag önskar att jag kunde säga "jag är tacksam att jag överlevt" eller "tack för att ni räddade mig trots att jag inte ville det då". Men jag kan inte det. För mig är det snarare att acceptera att jag fortfarande är vid liv, och göra det bästa av hur situationen är nu och mer eller mindre hoppas på ett mirakel.
Att jag överlevde december och januari i år handlar inte om styrka, eller mod eller feghet. Det är helt ärligt bara tillfälligheter, tillfälligheter som gjort att dom gångerna jag varit så redo jag kan bli har satt käppar i hjulet. Jag planerade ut i minsta detalj, jag tänkte på alla olika sätt som finns och hade en plan b för ifall någon skulle hitta min kropp i tid så att säga, så att det absolut inte skulle gå att rädda mig. För jag vill aldrig mer hamna inom slutenvården. Jag tror inte någon av dom som står mig nära vet hur nära jag var, bara att det var nära. Det fanns bättre dagar, och det fanns dagar som dom flesta dom 2 månaderna där det var det enda jag kunde tänka på. Och jag grät inte längre över att det troligen hade påverkat vänner, pojkvän och dom få anhöriga som bryr sig. Jag var förbi det. Jag grät över att jag skulle behöva dö på ett väldigt plågsamt sätt men det var det enda sättet som var 100% säkert att jag inte skulle kunna återupplivas. Och när jag hade slutat gråta över det med och bara kände lugnet. Då insåg jag att det bara var en tidsfråga innan planerande och tankar skulle bli verklighet.
Sen en dag bara vände det, det var inget som direkt hände, det var inte någons specifika ord. Helt plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. Jag kunde andas igen. Jag mådde inte bra, men jag kunde tänka på annat än död. Sedan dess har det svängt rätt rejält. Jag har bättre dagar och sämre dagar, helgen som varit har varit rent ut sagt fruktansvärd men jag hamnade ändå inte på den platsen jag var vid dom 2 månaderna.
Jag försöker tänka att det finns någon mening med att jag överlevt så många självmordsförsök, att det måste finnas någon mening med allt jag gått igenom som liten, tonåring och sen vuxen. Att det i slutändan måste leda till någonting gott. Men jag kan ju inte veta. I alla fall inte än. Och att vara tillbaka i verkligheten, att komma tillbaka till livet när mitt mål var att se till att jag omöjligen kunde överleva har varit extremt svårt. Vissa dagar förstår jag inte ens hur jag kunde tänka som jag gjorde, handla som jag gjorde och fortfarande gör ibland, stänger ute folk helt. Ibland är det för att inte oroa mer vilket det i vissa fall ändå verkar göra, och vissa gånger har det varit för att jag inte vill att någon ska komma för nära hur jag tänkt och planerat så att det slutar med att jag blir tvångsinlagd.
Och nu är jag väl mig själv igen. I mitt vanliga grundmående som numera oftast är "skit men lever i alla fall". Och att hitta tillbaka är svårt.
För visst vi kan prata om otur, riskmiljöer och sedan riskbeteenden som resultat av det som lett till ännu fler trauman. Vi kan dränka oss i statistik, vi kan diskutera våldtäktskulturer, maktmissbruk, psykopater, pedofiler. Men egentligen spelar det ingen roll för det som har hänt har hänt. Och jag måste hitta ett sätt att klara av allt jag har varit med om, alla minnen, alla känslor. Och det är svårt. Och på något sätt är det först i år jag börjat med den riktigt svåra arbetet i allting, och att veta att jag bara har ytterligare ett år på mig att bli tillräckligt okej var en riktig spark i magen. Visst det är bättre än 3 månader som det först skulle vara, alltså en månad från nu. Men det är inte helt lätt att acceptera.
Och som sagt jag önskar jag kunde vara en av dom som säger att jag är tacksam att jag överlevt allt, men jag är inte där än. Just nu kan jag bara acceptera att jag lever, och jobba så hårt jag kan i terapin året jag har kvar. Jag vet inte hur min resa kommer sluta, om den kommer få ett bra slut eller dåligt än. Jag kan inte riktigt tänka på målet just nu, utan försöka vara i det klassiska här och nu. För att jag drunknar i hopplösheten annars, vilket slutar med att jag hamnar där jag varit under vintern.
Det verkar ibland rätt svartvitt, antingen är en tacksam över att en överlevt eller så vill en dö/försöker dö. Men jag är mitt emellan just nu. Och jag kan inte acceptera allt jag varit med om, allt som kommit fram framför allt senaste året med minnen som kommit tillbaka och allt annat jag vet jag varit med om. Jag är inte där heller, om jag kan leva med det är väl snarare frågan nu. Och hur jag lever med det.
Jag har mål och drömmar. Men det är troligen inte realistiskt att tro att jag kommer klara allt det. Gå från 100% sjukersättning till plugga 100% i över 5 år sammanlagt. Med minne som en teflonpanna ibland och dissociationen och utmattningen som begränsar hur mycket information, och vilken information som tas in. Men jag har jävligt svårt att acceptera att jag varit sjukskriven över 10 år och nu fyller 31 i år och ska leva på 100% sjukersättning tills jag är 65 eller vad det är. För då känns det som allt har tagits ifrån mig, av alla som gjort mig illa på olika sätt. Hela mitt liv.
Jag kan inte få någon upprättelse, och rättvisa kan ju definieras rätt olika men inte ens det finns. Men jag vill inte ha gett upp utan att prova först. Och vem vet kanske är jag redo att försöka om ett år trots riskerna med det. Jag vet inte. Men jag vill inte att allting ska ha varit helt förgäves. Jag behöver tro på att det finns någon mening med det även om det troligen inte är sant. Jag behöver något att hålla fast vid. Något litet hopp någonstans. Det blir lite lättare men långt ifrån lätt, om jag tänker att mitt lidande kanske leder till något gott i slutändan.
Och jag behöver väl någon så kallad mening med mitt liv för för mig räcker det inte att meningen med mitt liv ska vara att överleva, år efter år. Det måste finnas mer än så, även för mig som så många tappade hoppet om helt för mer än 10 år sedan. Jag vet att det finns många som tror och hoppas åt mig när jag inte orkar själv nu. Jag vill bara inte att alla som skadat mig ska ha vunnit genom att ta allt ifrån mig som det ser ut just nu. Jag behöver tro på mer än detta. Och jag behöver hoppas och tro när jag orkar och vågar. Ibland gör det mer skada än nytta på mig att tänka på framtid, och då backar jag. Tar nutid en tid. Men jag behöver ett litet hopp, en liten röst i huvudet som säger fortsätt. Som säger att det är okej att det tar tid och att det vore konstigt annars. Och ge mig den tiden att hitta min plats, och mer styrka. För att sen kanske kunna ta mig längre.
onsdag 15 februari 2017
Tidsmaskinen i huvudet
Ibland, eller snarare större delen av tiden känner jag mig mest som en levande tidsmaskin. Och helgen fram till imorse har det verkligen varit lite mer än vanligt. Det är svårt när jag har så otroligt många triggers, och av så många olika slag. Jag kan isolera mig mycket i lägenheten, låta bli att läsa nyheter och så vidare, men det kommer ändå alltid komma något som triggar igång en viss tidsepok i mitt liv, när jag väl har hamnat där så börjar bilderna från den tiden komma. Allt från en låt, en doft, ett utseende, ett ordspråk - det kan vara vad som helst.
Jag har försökt vänja mig av med mina värsta triggers som jag aldrig kommer kunna undvika helt, som vissa låtar som är väldigt kända och gamla och som väldigt ofta spelas runt jul lite överallt till exempel, vi har den där luften när det börjar gå mot höst, den är högre och kyligare men om det också luktar nyklippt gräs ute är det kört, den har jag inte kommit förbi ännu. Det är rätt synd då jag annars gillar när det börjar gå mot höst utseendemässigt ute med löv i alla färger och skillnaden i luften. En hel del har jag fått bort, men långt långt ifrån alla. Och sen finns det också triggers jag inte riktigt vet om, jag känner att jag reagerar. Får svårt att andas, kroppen stelnar. Paniken ökar snabbt och kraftigt. Jag vet att jag har reagerat på något jag blockerar och försöker få fram det men det går inte.
Tyvärr alldeles för ofta så blir det en lång kedjereaktion av allt, för dom minnena som kommer av mina triggers kommer påminna mig om liknande minnen från ytterligare en tid, och så håller det på så. Och så jag reagerar på dåtid. Jag kan ha det till synes väldigt lugnt runt mig, men om jag är på allt från tre olika ställen till tio i huvudet så kommer jag oundvikligen till slut reagera på det. I bästa fall stänger jag bara av och går in i dimman, även det som kan kallas dissociationen. I värsta fall kan jag bli rasande, jag kan freeza helt och inte kunna prata eller röra mig, jag kan kasta saker runt mig eller springa. Och alldeles för få förstår kopplingen där, att jag reagerar på dåtid. Människor står förvirrade och förstår inte vad som händer, och inte jag heller oftast just DÅ. Förrän jag lugnat mig. kommit "tillbaka" till nutid.
Och för att undvika just sådana dramatiska scener håller jag mig inne så mycket jag kan, vilket inte är helt rätt strategi men just nu det som fungerar bäst. För det finns för mycket att exponera mig för, det hade tagit år bara det. Men jag önskar ändå att fler som t.ex ändå jobbar inom psykiatri eller människor som känner mig kunde se kopplingen också. För så himla många gånger har det blivit helt åt helskotta fel.
Och att fokusera på att vara i här och nu är omöjligt, jag har små knep som fungerar ibland. Som ger mig en känsla av trygghet och som kan få mig tillbaka. Lukten av sköljmedel, bolltäcke och gosedjuret utan namn. Men det är förutsatt att jag är hemma. Ute har jag alltid musiken så högt att jag inte hör något utifrån då jag är så extremt ljudkänslig, och när det slår på för mycket brukar jag försöka skriva med vänner från mobilen. Tänka på annat. Försöka bromsa den där kedjereaktionen. Ibland går det och ibland inte.
Men oftast blir det i alla fall inte lika starka reaktioner som förr, men rädslan att det ska bli så hindrar mig från att försöka mer. För det är inte bara jag som blir drabbad. Det är inte direkt roligt för andra heller om jag ligger i en hög och gråter på marken eller är okontaktbar. Sen finns det ju faktiskt risken för fara för mitt liv på en hörna där med. Om jag stänger av fullständigt ute så är det väldigt fritt fram för människor som vill göra någon illa. Eller att någon ringer 112 så att folk börjar rycka i mig och jag inte förstår vem, eller var jag är. Och då försöker försvara mig. Under många år såg det ut såhär, och trots att det händer max ett par gånger per år numera så är det just rädslan för det igen som gör att jag hellre håller mig inne.
Jag önskar jag hade fler knep på att grunda sig, hitta här och nu igen så att säga och bryta den där kedjereaktionen om jag är ute, så hade jag kanske vågat mig ut mer också.
(har ni tips får ni gärna skriva)
Imorse var jag på gymmet, duschen är avklarad och det enda måstet kvar för denna dagen är att fixa mat senare. Är glad att jag dels lyckas komma dit, men också med buss även om det bara är 7 minuter. Lyckades ta bussen hem från terapin igår som är en betydligt längre resa, det oroade mig lite då jag dissocierade rätt ordentligt hos psykologen så det drogs ut på tiden igen. Men jag kom tillbaka rätt fort och bussen var relativt tom. Så vissa saker går framåt i alla fall.
Helgen och dagarna fram till igår har varit så vidriga så det finns inte ord för det. Detta åkande mellan tider och händelser i det oändliga tar på krafterna. Jag vill liksom gärna verka "som vanligt" när boendestödet är här och när jag är ute bland människor. Dom som känner mig bra ser oftast ändå, det sägs att andra inte hade kunnat ana men jag vet inte. Men jag är så trött på att vara den sjuka sköra. Så jag försöker verka mer okej än jag är, och egentligen är det väl mest mig själv jag vill lura. Nu hoppas jag på att jag får vara HÄR idag, 15 februari 2017. Och inte åka till traumatid. Imorgon är det dags för terapi igen.
Jag har försökt vänja mig av med mina värsta triggers som jag aldrig kommer kunna undvika helt, som vissa låtar som är väldigt kända och gamla och som väldigt ofta spelas runt jul lite överallt till exempel, vi har den där luften när det börjar gå mot höst, den är högre och kyligare men om det också luktar nyklippt gräs ute är det kört, den har jag inte kommit förbi ännu. Det är rätt synd då jag annars gillar när det börjar gå mot höst utseendemässigt ute med löv i alla färger och skillnaden i luften. En hel del har jag fått bort, men långt långt ifrån alla. Och sen finns det också triggers jag inte riktigt vet om, jag känner att jag reagerar. Får svårt att andas, kroppen stelnar. Paniken ökar snabbt och kraftigt. Jag vet att jag har reagerat på något jag blockerar och försöker få fram det men det går inte.
Tyvärr alldeles för ofta så blir det en lång kedjereaktion av allt, för dom minnena som kommer av mina triggers kommer påminna mig om liknande minnen från ytterligare en tid, och så håller det på så. Och så jag reagerar på dåtid. Jag kan ha det till synes väldigt lugnt runt mig, men om jag är på allt från tre olika ställen till tio i huvudet så kommer jag oundvikligen till slut reagera på det. I bästa fall stänger jag bara av och går in i dimman, även det som kan kallas dissociationen. I värsta fall kan jag bli rasande, jag kan freeza helt och inte kunna prata eller röra mig, jag kan kasta saker runt mig eller springa. Och alldeles för få förstår kopplingen där, att jag reagerar på dåtid. Människor står förvirrade och förstår inte vad som händer, och inte jag heller oftast just DÅ. Förrän jag lugnat mig. kommit "tillbaka" till nutid.
Och för att undvika just sådana dramatiska scener håller jag mig inne så mycket jag kan, vilket inte är helt rätt strategi men just nu det som fungerar bäst. För det finns för mycket att exponera mig för, det hade tagit år bara det. Men jag önskar ändå att fler som t.ex ändå jobbar inom psykiatri eller människor som känner mig kunde se kopplingen också. För så himla många gånger har det blivit helt åt helskotta fel.
Och att fokusera på att vara i här och nu är omöjligt, jag har små knep som fungerar ibland. Som ger mig en känsla av trygghet och som kan få mig tillbaka. Lukten av sköljmedel, bolltäcke och gosedjuret utan namn. Men det är förutsatt att jag är hemma. Ute har jag alltid musiken så högt att jag inte hör något utifrån då jag är så extremt ljudkänslig, och när det slår på för mycket brukar jag försöka skriva med vänner från mobilen. Tänka på annat. Försöka bromsa den där kedjereaktionen. Ibland går det och ibland inte.
Men oftast blir det i alla fall inte lika starka reaktioner som förr, men rädslan att det ska bli så hindrar mig från att försöka mer. För det är inte bara jag som blir drabbad. Det är inte direkt roligt för andra heller om jag ligger i en hög och gråter på marken eller är okontaktbar. Sen finns det ju faktiskt risken för fara för mitt liv på en hörna där med. Om jag stänger av fullständigt ute så är det väldigt fritt fram för människor som vill göra någon illa. Eller att någon ringer 112 så att folk börjar rycka i mig och jag inte förstår vem, eller var jag är. Och då försöker försvara mig. Under många år såg det ut såhär, och trots att det händer max ett par gånger per år numera så är det just rädslan för det igen som gör att jag hellre håller mig inne.
Jag önskar jag hade fler knep på att grunda sig, hitta här och nu igen så att säga och bryta den där kedjereaktionen om jag är ute, så hade jag kanske vågat mig ut mer också.
(har ni tips får ni gärna skriva)
Imorse var jag på gymmet, duschen är avklarad och det enda måstet kvar för denna dagen är att fixa mat senare. Är glad att jag dels lyckas komma dit, men också med buss även om det bara är 7 minuter. Lyckades ta bussen hem från terapin igår som är en betydligt längre resa, det oroade mig lite då jag dissocierade rätt ordentligt hos psykologen så det drogs ut på tiden igen. Men jag kom tillbaka rätt fort och bussen var relativt tom. Så vissa saker går framåt i alla fall.
Helgen och dagarna fram till igår har varit så vidriga så det finns inte ord för det. Detta åkande mellan tider och händelser i det oändliga tar på krafterna. Jag vill liksom gärna verka "som vanligt" när boendestödet är här och när jag är ute bland människor. Dom som känner mig bra ser oftast ändå, det sägs att andra inte hade kunnat ana men jag vet inte. Men jag är så trött på att vara den sjuka sköra. Så jag försöker verka mer okej än jag är, och egentligen är det väl mest mig själv jag vill lura. Nu hoppas jag på att jag får vara HÄR idag, 15 februari 2017. Och inte åka till traumatid. Imorgon är det dags för terapi igen.
lördag 11 februari 2017
Integrering, och hantering av ilska
Jag minns tiden då tid liksom inte fanns, när jag inte var en person utan flera. När delidentiteter tog över hela tiden. Och jag mins hur frustrerad jag var innan jag förstod hur systemet fungerade, och hur det kan bli av svåra och tidiga trauman i livet. Och jag var så arg för att jag fick ta konsekvenserna gång på gång för andra delars handlingar. Det är väldigt många år som knappt existerar för mig, mest fragment. Fd vänner jag knappt har något minne av. Det var en stor anledning till att jag tog bort min facebook och skapade ny, för dessa "återblickar" från grejer andra delar av mig gjort med människor jag inte ens minns. Det tog rätt hårt. Och jag undrar många gånger hur mycket som hänt och gjorts som jag inte ens vet om ännu.
Jag ville inget annat än bli hel förr. Jag vet inte om jag kan räknas som hel nu, men det är absolut inte som förr. Och det är lite där skon klämmer. Jag var inte nöjd med hur det var då, men att få tillbaka minnen och framför allt lära mig hantera känslor som andra delar hanterat innan är ibland övermäktigt. Det senaste året har jag fortfarande kunnat kommunicera med två av dom, dom som var mest framträdande, Lelle 16 år och Leia 5 år. Men så kom minnena från vad som hände under förra året. Och något hände med vår kommunikation, vår deal vi hade. Oavsett verkar dom inte förmögna att "ta över" kroppen längre som förr, utan det var mer debatterande fram och tillbaka.
Sen stod jag där i december med så mycket ilska, hat, rädsla - allt möjligt. Och skulle inte bara hantera det själv för första gången, utan hantera det utan att börja skada mig igen. Det var och är fortfarande en utmaning. Jag är ju van vid att hantera extremt starka känslor med självskadebeteenden av olika slag. Och nu är det starkare, och väldigt ofta. Inte bara några gånger om året som innan. Och det ska hanteras hyfsat konstruktivt.
Efter skrikande i kuddar och allt möjligt från färdighetslistor t.ex där inget fungerade hittade jag några sätt att få ut ilskan i alla fall, det är inte optimalt men det blev i alla fall inga skador på min kropp. I början slog jag sönder porslin, sen provade att kasta jag tomma PET-flaskor i väggarna och det var nog mest effektivt då det heller inte lät speciellt mycket (blir rädd av höga ljud). Kastar saker, skriker i kuddar och så vidare. När inte prata eller skriva går i dom stunderna får man verkligen köra på det som fungerar. Nu har träningen kunnat ta lite av det, jag plockar fram ilskan och sorgen i kroppen och den timmen jag tränar 3 gånger i veckan så kör jag slut på mig fullständigt, och det fungerar rätt bra när det gäller ilska framför allt. Om jag inte kan släppa något en specifik person gjort eller en viss händelse plockar jag fram det, ökar motståndet i konditionsträningen och vikterna samtidigt som jag har det i huvudet. Och bara jobbar ut det om än tillfälligt.
Så det är på gott och ont det här när en börjar integreras, bli en person och inte flera. Fler minnen och känslor ska hanteras. Så det finns verkligen för och nackdelar, och det trodde jag faktiskt inte innan detta började hända. Att hantera dåtidskänslor samtidigt som nutidskänslor är näst intill omöjligt men för det mesta går det, när det blandas med ytterliga framtidskänslor så blir det total kortslutning. Då stängs oftast hela känslosystemet ner och jag blir mest sängliggande. Kan varken känna eller tänka.
Jag hanterar väl saker sisådär nu, vissa säger att jag flyr med mitt serietittande och debatterande i olika forum och när jag läser statistik och olika rapporter 4 timmar i sträck t.ex. Till viss del håller jag med. Men samtidigt får man tänka på att en kanske inte ska räkna med att allting kommer gå 100% bra direkt, kanske ska en nöja sig med att det inte blir skador på min kropp just nu.
Sen finns det dom som tycker jag tar onödigt många strider, som jag inte behöver ta eller att jag kanske inte ska vara så arg. Men det är skillnad på ilska och ilska. Ilskan över dåtiden är nästan ohanterlig och jag blir fylld av just känslan av maktlöshet som för mig är "farligast", medan ilskan över sådant som ändå KAN förändras kan leda till något konstruktivt. Även om jag blir utmattad och får begränsa mitt intag av information nu så att säga för att inte gå in i flykten helt, så har ilskan över sådant som kan förändras lite av en läkande funktion också. Det GÅR att förändra, dåtiden kan jag inte förändra. Och det är väldigt svårt att acceptera. Jag önskar jag kunde spola tillbaka, ändra om, radera. Allt möjligt. Vad som helst. Men det går inte. Så ibland kanske jag tar dessa "onödiga" striderna och debatterna just för att orka med dåtiden. För att väga upp det.
Det är så mycket en antingen ska acceptera, förlåta, eller lära sig leva med. Alla har olika åsikter där och det är nog högst individuellt vad en vill, och kan. Jag kan det gällande vissa grejer (dock aldrig förlåta), men det är mycket som fortfarande gör så ont att det inte ens kommer på tal. Så jag ältar, och det kanske ni ser mer av här. Var en som påpekade det en gång. Men tänk på att ältande inte alltid är något dåligt, ibland behöver en älta saker tusen gånger innan en hittar det en söker i det hela. Någon form av acceptans. Vissa saker behöver skrikas och skrivas ut en miljard gånger. Alla har vi olika sätt att hantera trauman. Men så länge det inte är skadligt för dig eller någon annan, så gör det som fungerar för just DIG.
Jag ville inget annat än bli hel förr. Jag vet inte om jag kan räknas som hel nu, men det är absolut inte som förr. Och det är lite där skon klämmer. Jag var inte nöjd med hur det var då, men att få tillbaka minnen och framför allt lära mig hantera känslor som andra delar hanterat innan är ibland övermäktigt. Det senaste året har jag fortfarande kunnat kommunicera med två av dom, dom som var mest framträdande, Lelle 16 år och Leia 5 år. Men så kom minnena från vad som hände under förra året. Och något hände med vår kommunikation, vår deal vi hade. Oavsett verkar dom inte förmögna att "ta över" kroppen längre som förr, utan det var mer debatterande fram och tillbaka.
Sen stod jag där i december med så mycket ilska, hat, rädsla - allt möjligt. Och skulle inte bara hantera det själv för första gången, utan hantera det utan att börja skada mig igen. Det var och är fortfarande en utmaning. Jag är ju van vid att hantera extremt starka känslor med självskadebeteenden av olika slag. Och nu är det starkare, och väldigt ofta. Inte bara några gånger om året som innan. Och det ska hanteras hyfsat konstruktivt.
Efter skrikande i kuddar och allt möjligt från färdighetslistor t.ex där inget fungerade hittade jag några sätt att få ut ilskan i alla fall, det är inte optimalt men det blev i alla fall inga skador på min kropp. I början slog jag sönder porslin, sen provade att kasta jag tomma PET-flaskor i väggarna och det var nog mest effektivt då det heller inte lät speciellt mycket (blir rädd av höga ljud). Kastar saker, skriker i kuddar och så vidare. När inte prata eller skriva går i dom stunderna får man verkligen köra på det som fungerar. Nu har träningen kunnat ta lite av det, jag plockar fram ilskan och sorgen i kroppen och den timmen jag tränar 3 gånger i veckan så kör jag slut på mig fullständigt, och det fungerar rätt bra när det gäller ilska framför allt. Om jag inte kan släppa något en specifik person gjort eller en viss händelse plockar jag fram det, ökar motståndet i konditionsträningen och vikterna samtidigt som jag har det i huvudet. Och bara jobbar ut det om än tillfälligt.
Så det är på gott och ont det här när en börjar integreras, bli en person och inte flera. Fler minnen och känslor ska hanteras. Så det finns verkligen för och nackdelar, och det trodde jag faktiskt inte innan detta började hända. Att hantera dåtidskänslor samtidigt som nutidskänslor är näst intill omöjligt men för det mesta går det, när det blandas med ytterliga framtidskänslor så blir det total kortslutning. Då stängs oftast hela känslosystemet ner och jag blir mest sängliggande. Kan varken känna eller tänka.
Jag hanterar väl saker sisådär nu, vissa säger att jag flyr med mitt serietittande och debatterande i olika forum och när jag läser statistik och olika rapporter 4 timmar i sträck t.ex. Till viss del håller jag med. Men samtidigt får man tänka på att en kanske inte ska räkna med att allting kommer gå 100% bra direkt, kanske ska en nöja sig med att det inte blir skador på min kropp just nu.
Sen finns det dom som tycker jag tar onödigt många strider, som jag inte behöver ta eller att jag kanske inte ska vara så arg. Men det är skillnad på ilska och ilska. Ilskan över dåtiden är nästan ohanterlig och jag blir fylld av just känslan av maktlöshet som för mig är "farligast", medan ilskan över sådant som ändå KAN förändras kan leda till något konstruktivt. Även om jag blir utmattad och får begränsa mitt intag av information nu så att säga för att inte gå in i flykten helt, så har ilskan över sådant som kan förändras lite av en läkande funktion också. Det GÅR att förändra, dåtiden kan jag inte förändra. Och det är väldigt svårt att acceptera. Jag önskar jag kunde spola tillbaka, ändra om, radera. Allt möjligt. Vad som helst. Men det går inte. Så ibland kanske jag tar dessa "onödiga" striderna och debatterna just för att orka med dåtiden. För att väga upp det.
Det är så mycket en antingen ska acceptera, förlåta, eller lära sig leva med. Alla har olika åsikter där och det är nog högst individuellt vad en vill, och kan. Jag kan det gällande vissa grejer (dock aldrig förlåta), men det är mycket som fortfarande gör så ont att det inte ens kommer på tal. Så jag ältar, och det kanske ni ser mer av här. Var en som påpekade det en gång. Men tänk på att ältande inte alltid är något dåligt, ibland behöver en älta saker tusen gånger innan en hittar det en söker i det hela. Någon form av acceptans. Vissa saker behöver skrikas och skrivas ut en miljard gånger. Alla har vi olika sätt att hantera trauman. Men så länge det inte är skadligt för dig eller någon annan, så gör det som fungerar för just DIG.
Hej
Hej vänner, ovänner och alla okända. Jag har efter velande fram och tillbaka i några månader bestämt mig för att komma tillbaka hit, dock är alla gamla inlägg borta och sparade på annat ställe ifall jag någon gång vill läsa vad jag skrivit igen. Det känns för utlämnande att ha den tiden så öppen för allmänheten. Inte ens jag själv orkar läsa det nu.
Mycket har hänt sedan sist. Riktigt hur och vad jag kommer skriva vet jag inte ännu, provar mig fram lite. Har mest hållit till på instagram senaste halvåret i alla fall. Det är något som tar emot när jag sätter mig vid skärmen för att skriva på datorn numera. Det blir ungefär som när jag kliver in till terapin, det blir som murar byggs upp mellan medvetande och känslor så jag inte kommer åt det jag vill.
Hur ofta jag kommer skriva vet jag inte alls, just nu är jag i en rätt jobbig period (men bättre på flera fronter). December och januari har varit en utmaning utan dess like. Nu är läget som så att jag kommer börja terapi i annan stad med samma psykolog runt april men dom har bara beviljat ett år. Sedan antar jag att jag ska stå på egna ben. Nu är jag lite mer uppe vid ytan och har kommit igång med träningen igen som får mig att må bra, och somatiskt är det rätt oförändrat med. Jag försöker mest ta en dag i taget och FÖRSÖKER att inte oroa mig för mycket för framtiden vilket jag gör ändå. Work in progress i guess.
Just nu sitter jag mest och följer diskussioner och deltar i vissa grupper med fokus feminism och vissa politiska diskussioner, är väl smått besatt av att läsa statistik och undersökningar som görs om olika brott sedan en tid tillbaka och försöker väl få ett bredare perspektiv inom olika områden. Det är lite läkande för mig, att dels se strukturella problem i samhället och dels läsa mer om brott och vissa tillstånd så att jag kan få någon mer förståelse för varför så mycket skit har hänt, varför vissa gjort som dom gjort, och jag med. Det finns dock shitloads som aldrig kommer få en enligt mig godtagbar förklaring, och det finns mycket jag inte ens accepterar ännu. Att det har hänt mig. Att det händer andra varje dag fortfarande. Det har varit mycket smärtsamma insikter senaste halvåret minst. Mitt humör är också lite av en berg och dalbana efter denna hösten och framför allt vintern. När jag blir arg blir jag så arg att jag inte vet hur jag ska stå ut, när jag blir glad vill jag dansa genom hela sverige och känner mig okrossbar. Ungefär så ser det ut nu, väldigt lite mellanting och lagom.
Jag har för det mesta kommit ur den värsta skammen och skulden över mycket jag varit med om, inte allt men mycket. Jag kan oftast rikta ilskan rätt, och lägga skulden och skammen där den hör hemma. Vilket är rätt stort för mig. Men det finns fortfarande omänskligt mycket att reparera och jobba med.
Jag har pissdagar och bättre dagar. Vi får se om det blir något av det här. Är det något specifikt ni vill veta kan ni alltid skicka iväg ett mail eller en kommentar.
Mycket har hänt sedan sist. Riktigt hur och vad jag kommer skriva vet jag inte ännu, provar mig fram lite. Har mest hållit till på instagram senaste halvåret i alla fall. Det är något som tar emot när jag sätter mig vid skärmen för att skriva på datorn numera. Det blir ungefär som när jag kliver in till terapin, det blir som murar byggs upp mellan medvetande och känslor så jag inte kommer åt det jag vill.
Hur ofta jag kommer skriva vet jag inte alls, just nu är jag i en rätt jobbig period (men bättre på flera fronter). December och januari har varit en utmaning utan dess like. Nu är läget som så att jag kommer börja terapi i annan stad med samma psykolog runt april men dom har bara beviljat ett år. Sedan antar jag att jag ska stå på egna ben. Nu är jag lite mer uppe vid ytan och har kommit igång med träningen igen som får mig att må bra, och somatiskt är det rätt oförändrat med. Jag försöker mest ta en dag i taget och FÖRSÖKER att inte oroa mig för mycket för framtiden vilket jag gör ändå. Work in progress i guess.
Just nu sitter jag mest och följer diskussioner och deltar i vissa grupper med fokus feminism och vissa politiska diskussioner, är väl smått besatt av att läsa statistik och undersökningar som görs om olika brott sedan en tid tillbaka och försöker väl få ett bredare perspektiv inom olika områden. Det är lite läkande för mig, att dels se strukturella problem i samhället och dels läsa mer om brott och vissa tillstånd så att jag kan få någon mer förståelse för varför så mycket skit har hänt, varför vissa gjort som dom gjort, och jag med. Det finns dock shitloads som aldrig kommer få en enligt mig godtagbar förklaring, och det finns mycket jag inte ens accepterar ännu. Att det har hänt mig. Att det händer andra varje dag fortfarande. Det har varit mycket smärtsamma insikter senaste halvåret minst. Mitt humör är också lite av en berg och dalbana efter denna hösten och framför allt vintern. När jag blir arg blir jag så arg att jag inte vet hur jag ska stå ut, när jag blir glad vill jag dansa genom hela sverige och känner mig okrossbar. Ungefär så ser det ut nu, väldigt lite mellanting och lagom.
Jag har för det mesta kommit ur den värsta skammen och skulden över mycket jag varit med om, inte allt men mycket. Jag kan oftast rikta ilskan rätt, och lägga skulden och skammen där den hör hemma. Vilket är rätt stort för mig. Men det finns fortfarande omänskligt mycket att reparera och jobba med.
Jag har pissdagar och bättre dagar. Vi får se om det blir något av det här. Är det något specifikt ni vill veta kan ni alltid skicka iväg ett mail eller en kommentar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)