Att sätta gränser och värna om sig själv

2016 var ett rejält pissigt år rakt igenom men trots det så var det troligen året som jag kommit längst under. Jag vet knappt vad mitt grundmående är längre, man jag kan tänka igen utan alla mediciner jag hade innan även om jag har 2 kvar som ska sättas ut när terapin är avslutad, jag kunde börja läsa igen. Började orka lägga tid på att läsa mer och mer invecklade saker hela tiden, och framför allt under höst och vinter har jag kommit till någon annan förståelse, och ett betydligt bredare synsätt på flera håll. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att jag kommit så långt på ett år. Och ibland finns det inga enkla svar, eller inga svar alls. Det är bara att på något sätt stå ut, tills jag kanske når acceptansen många nämner.

Den största och även jobbigaste utmaningen var att börja sätta gränser. Jag har under många år fått bryta med familj och vänner, och ibland tvärt om och det är okej. Jag utgår från att alla gjort det av en anledning, och så även jag. Jag har fått lära mig att verkligen sätta mig först i så många fall jag kan, men ändå inte tappa empati eller förståelse för andra. Vissa grejer har gått snyggare till än andra, men relationer som triggar igång för mycket i mig, oro, minnen och så vidare. Jag har fått lämna det bakom mig. Och det har varit svårt. Men nödvändigt för att komma vidare. Jag hamnar dock fortfarande lätt i det som nämns i terapin, att jag lägger undan mig själv för att försöka ta hand om andra. Jag börjar få mer balans på det och ibland går det bra och ibland mindre. Men det går åt rätt håll. Och jag har inga direkt skadliga relationer längre, vilket också gör det lättare att fokusera på min bearbetning.

Alla behöver ett skydd, och jag som har så tunt filter och är så känslig för saker som händer runt mig och är så lätt triggad har ju gjort att jag är mindre tålig än dom flesta, i alla fall så kallat friska personer. Och det är något som är work in progress. Det känns ändå som mitt kontaktnät är betydligt stabilare nu, och det är jag glad över. Ibland får en ta tuffa beslut inte alla kan förstå, men det är mycket vad jag jobbat på. Som varit nödvändigt ont för att komma vidare.

I helgen fick jag markera extra tydligt för den enda familjemedlemmen jag räknar som familj som jag har. Jag har försökt sätta gränser under hösten och vintern utan vidare resultat men ju närmare en står desto värre känns det. Jag har varit väldigt dålig på att markera innan, sätta gränser och säga nej detta är inte okej för mig, jag mår för dåligt av det. Nu löste det sig ändå rätt bra, och förhoppningsvis gick det in lite bättre trots att vi båda grät i telefonen. Imorgon ska vi försöka träffas och jag hoppas budskapet gått in. Men att lära mig sätta mina behov högst på listan och säga ifrån har varit och är fortfarande svårt utan att automatiskt börja hacka på mig själv.

Självmedkänsla/selfcompassion är något som jag också jobbat mycket med men som är betydligt svårare, ibland går det rätt bra och ibland inte alls. Beror helt på hur dåligt jag mår. Men trots att jag är rätt långt ifrån att ha bearbetat allting jag varit med om så har jag ändå kunnat släppa mycket skuld och skam som inte tillhörde mig alls, och kunde rikta den rätt. Lägger den där den hör hemma, skammen och skulden som aldrig var min. Ofta är det lättare att vara arg på mig själv än på andra. Men det går åt rätt håll. Ibland börjar jag omedvetet försvara människor som gjort mig illa under terapin t.ex som försvar, och sen blir det kaos i huvudet.

Att kunna lägga skulden där den hör hemma är både skönt och skrämmande, för att det är ovant. Och att hantera känslorna det medför gör det svårare. Är jag arg på mig själv kan jag alltid ta ut det på mig själv på något sätt, men det är att jobba åt fel håll nu. Men att hantera ilskan och sorgen jag känner när jag inser hur svårt andra skadat mig är av en helt annan kaliber. Speciellt där jag varit i beroendeställning. För jag kan inte få upprättelse, någon rättvisa eller ens en ursäkt. Så jag sitter bara där förtvivlad och vet inte hur jag ska hantera det. Nästan hela mitt liv har jag ju straffat mig själv för vad andra gjort och sedan hur jag handlat pga hur jag växt upp och alla försvar jag har som reaktion på det. Och jag är ingen förespråkare för våld och det är ingen lösning, och det är absolut inte Jag att hämnas. Det tar inte bort vad som hänt, det tar inte bort orättvisan. Det är det som är svårast att hantera. För var gör en när en inte kan få någon upprättelse eller liknande, men heller varken kan förlåta eller acceptera? Just nu stå ut, tills jag en dag är där. Någon gång måste det komma, men jag behöver vräka ur mig all skit tusen gånger till först och analysera ner till molekylnivå innan jag kan nå dit.

Nu måste jag sluta skriva, nattmedicinen har kickat in och det är läggdags för klockan 05.30 ringer klockan så jag kan dra till gymmet.

Suicid, lidande, mening

OBS triggervarning (suicid/suicidtankar)

Efter träningen i morse kollade jag på dokumentären "vem stoppade mitt självmord" (den finns på svt play, den är jättefin och rörande men jag tycker ändå en triggervarning där kan vara på sin plats) och det satte igång så mycket minnen och känslor så jag grät mig väl igenom dom hela 45 minuterna.

Jag har tänkt så mycket på detta framför allt sista året, det är så många som är tacksamma över att dom överlevt, både tragiska barndomar och självmordsförsök och så vidare. Och jag känner någon konstig skam/skuldkänsla över att jag inte kommit dit än. Jag önskar att jag kunde säga "jag är tacksam att jag överlevt" eller "tack för att ni räddade mig trots att jag inte ville det då". Men jag kan inte det. För mig är det snarare att acceptera att jag fortfarande är vid liv, och göra det bästa av hur situationen är nu och mer eller mindre hoppas på ett mirakel.

Att jag överlevde december och januari i år handlar inte om styrka, eller mod eller feghet. Det är helt ärligt bara tillfälligheter, tillfälligheter som gjort att dom gångerna jag varit så redo jag kan bli har satt käppar i hjulet. Jag planerade ut i minsta detalj, jag tänkte på alla olika sätt som finns och hade en plan b för ifall någon skulle hitta min kropp i tid så att säga, så att det absolut inte skulle gå att rädda mig. För jag vill aldrig mer hamna inom slutenvården. Jag tror inte någon av dom som står mig nära vet hur nära jag var, bara att det var nära. Det fanns bättre dagar, och det fanns dagar som dom flesta dom 2 månaderna där det var det enda jag kunde tänka på. Och jag grät inte längre över att det troligen hade påverkat vänner, pojkvän och dom få anhöriga som bryr sig. Jag var förbi det. Jag grät över att jag skulle behöva dö på ett väldigt plågsamt sätt men det var det enda sättet som var 100% säkert att jag inte skulle kunna återupplivas. Och när jag hade slutat gråta över det med och bara kände lugnet. Då insåg jag att det bara var en tidsfråga innan planerande och tankar skulle bli verklighet.

Sen en dag bara vände det, det var inget som direkt hände, det var inte någons specifika ord. Helt plötsligt var jag tillbaka i verkligheten. Jag kunde andas igen. Jag mådde inte bra, men jag kunde tänka på annat än död. Sedan dess har det svängt rätt rejält. Jag har bättre dagar och sämre dagar, helgen som varit har varit rent ut sagt fruktansvärd men jag hamnade ändå inte på den platsen jag var vid dom 2 månaderna.

Jag försöker tänka att det finns någon mening med att jag överlevt så många självmordsförsök, att det måste finnas någon mening med allt jag gått igenom som liten, tonåring och sen vuxen. Att det i slutändan måste leda till någonting gott. Men jag kan ju inte veta. I alla fall inte än. Och att vara tillbaka i verkligheten, att komma tillbaka till livet när mitt mål var att se till att jag omöjligen kunde överleva har varit extremt svårt. Vissa dagar förstår jag inte ens hur jag kunde tänka som jag gjorde, handla som jag gjorde och fortfarande gör ibland, stänger ute folk helt. Ibland är det för att inte oroa mer vilket det i vissa fall ändå verkar göra, och vissa gånger har det varit för att jag inte vill att någon ska komma för nära hur jag tänkt och planerat så att det slutar med att jag blir tvångsinlagd.

Och nu är jag väl mig själv igen. I mitt vanliga grundmående som numera oftast är "skit men lever i alla fall". Och att hitta tillbaka är svårt.

För visst vi kan prata om otur, riskmiljöer och sedan riskbeteenden som resultat av det som lett till ännu fler trauman. Vi kan dränka oss i statistik, vi kan diskutera våldtäktskulturer, maktmissbruk, psykopater, pedofiler. Men egentligen spelar det ingen roll för det som har hänt har hänt. Och jag måste hitta ett sätt att klara av allt jag har varit med om, alla minnen, alla känslor. Och det är svårt. Och på något sätt är det först i år jag börjat med den riktigt svåra arbetet i allting, och att veta att jag bara har ytterligare ett år på mig att bli tillräckligt okej var en riktig spark i magen. Visst det är bättre än 3 månader som det först skulle vara, alltså en månad från nu. Men det är inte helt lätt att acceptera.

Och som sagt jag önskar jag kunde vara en av dom som säger att jag är tacksam att jag överlevt allt, men jag är inte där än. Just nu kan jag bara acceptera att jag lever, och jobba så hårt jag kan i terapin året jag har kvar. Jag vet inte hur min resa kommer sluta, om den kommer få ett bra slut eller dåligt än. Jag kan inte riktigt tänka på målet just nu, utan försöka vara i det klassiska här och nu. För att jag drunknar i hopplösheten annars, vilket slutar med att jag hamnar där jag varit under vintern.

Det verkar ibland rätt svartvitt, antingen är en tacksam över att en överlevt eller så vill en dö/försöker dö. Men jag är mitt emellan just nu. Och jag kan inte acceptera allt jag varit med om, allt som kommit fram framför allt senaste året med minnen som kommit tillbaka och allt annat jag vet jag varit med om. Jag är inte där heller, om jag kan leva med det är väl snarare frågan nu. Och hur jag lever med det.

Jag har mål och drömmar. Men det är troligen inte realistiskt att tro att jag kommer klara allt det. Gå från 100% sjukersättning till plugga 100% i över 5 år sammanlagt. Med minne som en teflonpanna ibland och dissociationen och utmattningen som begränsar hur mycket information, och vilken information som tas in. Men jag har jävligt svårt att acceptera att jag varit sjukskriven över 10 år och nu fyller 31 i år och ska leva på 100% sjukersättning tills jag är 65 eller vad det är. För då känns det som allt har tagits ifrån mig, av alla som gjort mig illa på olika sätt. Hela mitt liv.

Jag kan inte få någon upprättelse, och rättvisa kan ju definieras rätt olika men inte ens det finns. Men jag vill inte ha gett upp utan att prova först. Och vem vet kanske är jag redo att försöka om ett år trots riskerna med det. Jag vet inte. Men jag vill inte att allting ska ha varit helt förgäves. Jag behöver tro på att det finns någon mening med det även om det troligen inte är sant. Jag behöver något att hålla fast vid. Något litet hopp någonstans. Det blir lite lättare men långt ifrån lätt, om jag tänker att mitt lidande kanske leder till något gott i slutändan.

Och jag behöver väl någon så kallad mening med mitt liv för för mig räcker det inte att meningen med mitt liv ska vara att överleva, år efter år. Det måste finnas mer än så, även för mig som så många tappade hoppet om helt för mer än 10 år sedan. Jag vet att det finns många som tror och hoppas åt mig när jag inte orkar själv nu. Jag vill bara inte att alla som skadat mig ska ha vunnit genom att ta allt ifrån mig som det ser ut just nu. Jag behöver tro på mer än detta. Och jag behöver hoppas och tro när jag orkar och vågar. Ibland gör det mer skada än nytta på mig att tänka på framtid, och då backar jag. Tar nutid en tid. Men jag behöver ett litet hopp, en liten röst i huvudet som säger fortsätt. Som säger att det är okej att det tar tid och att det vore konstigt annars. Och ge mig den tiden att hitta min plats, och mer styrka. För att sen kanske kunna ta mig längre.

Tidsmaskinen i huvudet

Ibland, eller snarare större delen av tiden känner jag mig mest som en levande tidsmaskin. Och helgen fram till imorse har det verkligen varit lite mer än vanligt. Det är svårt när jag har så otroligt många triggers, och av så många olika slag. Jag kan isolera mig mycket i lägenheten, låta bli att läsa nyheter och så vidare, men det kommer ändå alltid komma något som triggar igång en viss tidsepok i mitt liv, när jag väl har hamnat där så börjar bilderna från den tiden komma. Allt från en låt, en doft, ett utseende, ett ordspråk - det kan vara vad som helst.
Jag har försökt vänja mig av med mina värsta triggers som jag aldrig kommer kunna undvika helt, som vissa låtar som är väldigt kända och gamla och som väldigt ofta spelas runt jul lite överallt till exempel, vi har den där luften när det börjar gå mot höst, den är högre och kyligare men om det också luktar nyklippt gräs ute är det kört, den har jag inte kommit förbi ännu. Det är rätt synd då jag annars gillar när det börjar gå mot höst utseendemässigt ute med löv i alla färger och skillnaden i luften. En hel del har jag fått bort, men långt långt ifrån alla. Och sen finns det också triggers jag inte riktigt vet om, jag känner att jag reagerar. Får svårt att andas, kroppen stelnar. Paniken ökar snabbt och kraftigt. Jag vet att jag har reagerat på något jag blockerar och försöker få fram det men det går inte.

Tyvärr alldeles för ofta så blir det en lång kedjereaktion av allt, för dom minnena som kommer av mina triggers kommer påminna mig om liknande minnen från ytterligare en tid, och så håller det på så. Och så jag reagerar på dåtid. Jag kan ha det till synes väldigt lugnt runt mig, men om jag är på allt från tre olika ställen till tio i huvudet så kommer jag oundvikligen till slut reagera på det. I bästa fall stänger jag bara av och går in i dimman, även det som kan kallas dissociationen. I värsta fall kan jag bli rasande, jag kan freeza helt och inte kunna prata eller röra mig, jag kan kasta saker runt mig eller springa. Och alldeles för få förstår kopplingen där, att jag reagerar på dåtid. Människor står förvirrade och förstår inte vad som händer, och inte jag heller oftast just DÅ. Förrän jag lugnat mig. kommit "tillbaka" till nutid.
Och för att undvika just sådana dramatiska scener håller jag mig inne så mycket jag kan, vilket inte är helt rätt strategi men just nu det som fungerar bäst. För det finns för mycket att exponera mig för, det hade tagit år bara det. Men jag önskar ändå att fler som t.ex ändå jobbar inom psykiatri eller människor som känner mig kunde se kopplingen också. För så himla många gånger har det blivit helt åt helskotta fel.

Och att fokusera på att vara i här och nu är omöjligt, jag har små knep som fungerar ibland. Som ger mig en känsla av trygghet och som kan få mig tillbaka. Lukten av sköljmedel, bolltäcke och gosedjuret utan namn. Men det är förutsatt att jag är hemma. Ute har jag alltid musiken så högt att jag inte hör något utifrån då jag är så extremt ljudkänslig, och när det slår på för mycket brukar jag försöka skriva med vänner från mobilen. Tänka på annat. Försöka bromsa den där kedjereaktionen. Ibland går det och ibland inte.
Men oftast blir det i alla fall inte lika starka reaktioner som förr, men rädslan att det ska bli så hindrar mig från att försöka mer. För det är inte bara jag som blir drabbad. Det är inte direkt roligt för andra heller om jag ligger i en hög och gråter på marken eller är okontaktbar. Sen finns det ju faktiskt risken för fara för mitt liv på en hörna där med. Om jag stänger av fullständigt ute så är det väldigt fritt fram för människor som vill göra någon illa. Eller att någon ringer 112 så att folk börjar rycka i mig och jag inte förstår vem, eller var jag är. Och då försöker försvara mig. Under många år såg det ut såhär, och trots att det händer max ett par gånger per år numera så är det just rädslan för det igen som gör att jag hellre håller mig inne.

Jag önskar jag hade fler knep på att grunda sig, hitta här och nu igen så att säga och bryta den där kedjereaktionen om jag är ute, så hade jag kanske vågat mig ut mer också.
(har ni tips får ni gärna skriva)

Imorse var jag på gymmet, duschen är avklarad och det enda måstet kvar för denna dagen är att fixa mat senare. Är glad att jag dels lyckas komma dit, men också med buss även om det bara är 7 minuter. Lyckades ta bussen hem från terapin igår som är en betydligt längre resa, det oroade mig lite då jag dissocierade rätt ordentligt hos psykologen så det drogs ut på tiden igen. Men jag kom tillbaka rätt fort och bussen var relativt tom. Så vissa saker går framåt i alla fall.

Helgen och dagarna fram till igår har varit så vidriga så det finns inte ord för det. Detta åkande mellan tider och händelser i det oändliga tar på krafterna. Jag vill liksom gärna verka "som vanligt" när boendestödet är här och när jag är ute bland människor. Dom som känner mig bra ser oftast ändå, det sägs att andra inte hade kunnat ana men jag vet inte. Men jag är så trött på att vara den sjuka sköra. Så jag försöker verka mer okej än jag är, och egentligen är det väl mest mig själv jag vill lura. Nu hoppas jag på att jag får vara HÄR idag, 15 februari 2017. Och inte åka till traumatid. Imorgon är det dags för terapi igen.

Integrering, och hantering av ilska

Jag minns tiden då tid liksom inte fanns, när jag inte var en person utan flera. När delidentiteter tog över hela tiden. Och jag mins hur frustrerad jag var innan jag förstod hur systemet fungerade, och hur det kan bli av svåra och tidiga trauman i livet. Och jag var så arg för att jag fick ta konsekvenserna gång på gång för andra delars handlingar. Det är väldigt många år som knappt existerar för mig, mest fragment. Fd vänner jag knappt har något minne av. Det var en stor anledning till att jag tog bort min facebook och skapade ny, för dessa "återblickar" från grejer andra delar av mig gjort med människor jag inte ens minns. Det tog rätt hårt. Och jag undrar många gånger hur mycket som hänt och gjorts som jag inte ens vet om ännu.

Jag ville inget annat än bli hel förr. Jag vet inte om jag kan räknas som hel nu, men det är absolut inte som förr. Och det är lite där skon klämmer. Jag var inte nöjd med hur det var då, men att få tillbaka minnen och framför allt lära mig hantera känslor som andra delar hanterat innan är ibland övermäktigt. Det senaste året har jag fortfarande kunnat kommunicera med två av dom, dom som var mest framträdande, Lelle 16 år och Leia 5 år. Men så kom minnena från vad som hände under förra året. Och något hände med vår kommunikation, vår deal vi hade. Oavsett verkar dom inte förmögna att "ta över" kroppen längre som förr, utan det var mer debatterande fram och tillbaka.

Sen stod jag där i december med så mycket ilska, hat, rädsla - allt möjligt. Och skulle inte bara hantera det själv för första gången, utan hantera det utan att börja skada mig igen. Det var och är fortfarande en utmaning. Jag är ju van vid att hantera extremt starka känslor med självskadebeteenden av olika slag. Och nu är det starkare, och väldigt ofta. Inte bara några gånger om året som innan. Och det ska hanteras hyfsat konstruktivt.

Efter skrikande i kuddar och allt möjligt från färdighetslistor t.ex där inget fungerade hittade jag några sätt att få ut ilskan i alla fall, det är inte optimalt men det blev i alla fall inga skador på min kropp. I början slog jag sönder porslin, sen provade att kasta jag tomma PET-flaskor i väggarna och det var nog mest effektivt då det heller inte lät speciellt mycket (blir rädd av höga ljud). Kastar saker, skriker i kuddar och så vidare. När inte prata eller skriva går i dom stunderna får man verkligen köra på det som fungerar. Nu har träningen kunnat ta lite av det, jag plockar fram ilskan och sorgen i kroppen och den timmen jag tränar 3 gånger i veckan så kör jag slut på mig fullständigt, och det fungerar rätt bra när det gäller ilska framför allt. Om jag inte kan släppa något en specifik person gjort eller en viss händelse plockar jag fram det, ökar motståndet i konditionsträningen och vikterna samtidigt som jag har det i huvudet. Och bara jobbar ut det om än tillfälligt.

Så det är på gott och ont det här när en börjar integreras, bli en person och inte flera. Fler minnen och känslor ska hanteras. Så det finns verkligen för och nackdelar, och det trodde jag faktiskt inte innan detta började hända. Att hantera dåtidskänslor samtidigt som nutidskänslor är näst intill omöjligt men för det mesta går det, när det blandas med ytterliga framtidskänslor så blir det total kortslutning. Då stängs oftast hela känslosystemet ner och jag blir mest sängliggande. Kan varken känna eller tänka.

Jag hanterar väl saker sisådär nu, vissa säger att jag flyr med mitt serietittande och debatterande i olika forum och när jag läser statistik och olika rapporter 4 timmar i sträck t.ex. Till viss del håller jag med. Men samtidigt får man tänka på att en kanske inte ska räkna med att allting kommer gå 100% bra direkt, kanske ska en nöja sig med att det inte blir skador på min kropp just nu.

Sen finns det dom som tycker jag tar onödigt många strider, som jag inte behöver ta eller att jag kanske inte ska vara så arg. Men det är skillnad på ilska och ilska. Ilskan över dåtiden är nästan ohanterlig och jag blir fylld av just känslan av maktlöshet som för mig är "farligast", medan ilskan över sådant som ändå KAN förändras kan leda till något konstruktivt. Även om jag blir utmattad och får begränsa mitt intag av information nu så att säga för att inte gå in i flykten helt, så har ilskan över sådant som kan förändras lite av en läkande funktion också. Det GÅR att förändra, dåtiden kan jag inte förändra. Och det är väldigt svårt att acceptera. Jag önskar jag kunde spola tillbaka, ändra om, radera. Allt möjligt. Vad som helst. Men det går inte. Så ibland kanske jag tar dessa "onödiga" striderna och debatterna just för att orka med dåtiden. För att väga upp det.

Det är så mycket en antingen ska acceptera, förlåta, eller lära sig leva med. Alla har olika åsikter där och det är nog högst individuellt vad en vill, och kan. Jag kan det gällande vissa grejer (dock aldrig förlåta), men det är mycket som fortfarande gör så ont att det inte ens kommer på tal. Så jag ältar, och det kanske ni ser mer av här. Var en som påpekade det en gång. Men tänk på att ältande inte alltid är något dåligt, ibland behöver en älta saker tusen gånger innan en hittar det en söker i det hela. Någon form av acceptans. Vissa saker behöver skrikas och skrivas ut en miljard gånger. Alla har vi olika sätt att hantera trauman. Men så länge det inte är skadligt för dig eller någon annan, så gör det som fungerar för just DIG.

Hej

Hej vänner, ovänner och alla okända. Jag har efter velande fram och tillbaka i några månader bestämt mig för att komma tillbaka hit, dock är alla gamla inlägg borta och sparade på annat ställe ifall jag någon gång vill läsa vad jag skrivit igen. Det känns för utlämnande att ha den tiden så öppen för allmänheten. Inte ens jag själv orkar läsa det nu.

Mycket har hänt sedan sist. Riktigt hur och vad jag kommer skriva vet jag inte ännu, provar mig fram lite. Har mest hållit till på instagram senaste halvåret i alla fall. Det är något som tar emot när jag sätter mig vid skärmen för att skriva på datorn numera. Det blir ungefär som när jag kliver in till terapin, det blir som murar byggs upp mellan medvetande och känslor så jag inte kommer åt det jag vill.

Hur ofta jag kommer skriva vet jag inte alls, just nu är jag i en rätt jobbig period (men bättre på flera fronter). December och januari har varit en utmaning utan dess like. Nu är läget som så att jag kommer börja terapi i annan stad med samma psykolog runt april men dom har bara beviljat ett år. Sedan antar jag att jag ska stå på egna ben. Nu är jag lite mer uppe vid ytan och har kommit igång med träningen igen som får mig att må bra, och somatiskt är det rätt oförändrat med. Jag försöker mest ta en dag i taget och FÖRSÖKER att inte oroa mig för mycket för framtiden vilket jag gör ändå. Work in progress i guess.

Just nu sitter jag mest och följer diskussioner och deltar i vissa grupper med fokus feminism och vissa politiska diskussioner, är väl smått besatt av att läsa statistik och undersökningar som görs om olika brott sedan en tid tillbaka och försöker väl få ett bredare perspektiv inom olika områden. Det är lite läkande för mig, att dels se strukturella problem i samhället och dels läsa mer om brott och vissa tillstånd så att jag kan få någon mer förståelse för varför så mycket skit har hänt, varför vissa gjort som dom gjort, och jag med. Det finns dock shitloads som aldrig kommer få en enligt mig godtagbar förklaring, och det finns mycket jag inte ens accepterar ännu. Att det har hänt mig. Att det händer andra varje dag fortfarande. Det har varit mycket smärtsamma insikter senaste halvåret minst. Mitt humör är också lite av en berg och dalbana efter denna hösten och framför allt vintern. När jag blir arg blir jag så arg att jag inte vet hur jag ska stå ut, när jag blir glad vill jag dansa genom hela sverige och känner mig okrossbar. Ungefär så ser det ut nu, väldigt lite mellanting och lagom.

Jag har för det mesta kommit ur den värsta skammen och skulden över mycket jag varit med om, inte allt men mycket. Jag kan oftast rikta ilskan rätt, och lägga skulden och skammen där den hör hemma. Vilket är rätt stort för mig. Men det finns fortfarande omänskligt mycket att reparera och jobba med.

Jag har pissdagar och bättre dagar. Vi får se om det blir något av det här. Är det något specifikt ni vill veta kan ni alltid skicka iväg ett mail eller en kommentar.