onsdag 15 februari 2017

Tidsmaskinen i huvudet

Ibland, eller snarare större delen av tiden känner jag mig mest som en levande tidsmaskin. Och helgen fram till imorse har det verkligen varit lite mer än vanligt. Det är svårt när jag har så otroligt många triggers, och av så många olika slag. Jag kan isolera mig mycket i lägenheten, låta bli att läsa nyheter och så vidare, men det kommer ändå alltid komma något som triggar igång en viss tidsepok i mitt liv, när jag väl har hamnat där så börjar bilderna från den tiden komma. Allt från en låt, en doft, ett utseende, ett ordspråk - det kan vara vad som helst.
Jag har försökt vänja mig av med mina värsta triggers som jag aldrig kommer kunna undvika helt, som vissa låtar som är väldigt kända och gamla och som väldigt ofta spelas runt jul lite överallt till exempel, vi har den där luften när det börjar gå mot höst, den är högre och kyligare men om det också luktar nyklippt gräs ute är det kört, den har jag inte kommit förbi ännu. Det är rätt synd då jag annars gillar när det börjar gå mot höst utseendemässigt ute med löv i alla färger och skillnaden i luften. En hel del har jag fått bort, men långt långt ifrån alla. Och sen finns det också triggers jag inte riktigt vet om, jag känner att jag reagerar. Får svårt att andas, kroppen stelnar. Paniken ökar snabbt och kraftigt. Jag vet att jag har reagerat på något jag blockerar och försöker få fram det men det går inte.

Tyvärr alldeles för ofta så blir det en lång kedjereaktion av allt, för dom minnena som kommer av mina triggers kommer påminna mig om liknande minnen från ytterligare en tid, och så håller det på så. Och så jag reagerar på dåtid. Jag kan ha det till synes väldigt lugnt runt mig, men om jag är på allt från tre olika ställen till tio i huvudet så kommer jag oundvikligen till slut reagera på det. I bästa fall stänger jag bara av och går in i dimman, även det som kan kallas dissociationen. I värsta fall kan jag bli rasande, jag kan freeza helt och inte kunna prata eller röra mig, jag kan kasta saker runt mig eller springa. Och alldeles för få förstår kopplingen där, att jag reagerar på dåtid. Människor står förvirrade och förstår inte vad som händer, och inte jag heller oftast just DÅ. Förrän jag lugnat mig. kommit "tillbaka" till nutid.
Och för att undvika just sådana dramatiska scener håller jag mig inne så mycket jag kan, vilket inte är helt rätt strategi men just nu det som fungerar bäst. För det finns för mycket att exponera mig för, det hade tagit år bara det. Men jag önskar ändå att fler som t.ex ändå jobbar inom psykiatri eller människor som känner mig kunde se kopplingen också. För så himla många gånger har det blivit helt åt helskotta fel.

Och att fokusera på att vara i här och nu är omöjligt, jag har små knep som fungerar ibland. Som ger mig en känsla av trygghet och som kan få mig tillbaka. Lukten av sköljmedel, bolltäcke och gosedjuret utan namn. Men det är förutsatt att jag är hemma. Ute har jag alltid musiken så högt att jag inte hör något utifrån då jag är så extremt ljudkänslig, och när det slår på för mycket brukar jag försöka skriva med vänner från mobilen. Tänka på annat. Försöka bromsa den där kedjereaktionen. Ibland går det och ibland inte.
Men oftast blir det i alla fall inte lika starka reaktioner som förr, men rädslan att det ska bli så hindrar mig från att försöka mer. För det är inte bara jag som blir drabbad. Det är inte direkt roligt för andra heller om jag ligger i en hög och gråter på marken eller är okontaktbar. Sen finns det ju faktiskt risken för fara för mitt liv på en hörna där med. Om jag stänger av fullständigt ute så är det väldigt fritt fram för människor som vill göra någon illa. Eller att någon ringer 112 så att folk börjar rycka i mig och jag inte förstår vem, eller var jag är. Och då försöker försvara mig. Under många år såg det ut såhär, och trots att det händer max ett par gånger per år numera så är det just rädslan för det igen som gör att jag hellre håller mig inne.

Jag önskar jag hade fler knep på att grunda sig, hitta här och nu igen så att säga och bryta den där kedjereaktionen om jag är ute, så hade jag kanske vågat mig ut mer också.
(har ni tips får ni gärna skriva)

Imorse var jag på gymmet, duschen är avklarad och det enda måstet kvar för denna dagen är att fixa mat senare. Är glad att jag dels lyckas komma dit, men också med buss även om det bara är 7 minuter. Lyckades ta bussen hem från terapin igår som är en betydligt längre resa, det oroade mig lite då jag dissocierade rätt ordentligt hos psykologen så det drogs ut på tiden igen. Men jag kom tillbaka rätt fort och bussen var relativt tom. Så vissa saker går framåt i alla fall.

Helgen och dagarna fram till igår har varit så vidriga så det finns inte ord för det. Detta åkande mellan tider och händelser i det oändliga tar på krafterna. Jag vill liksom gärna verka "som vanligt" när boendestödet är här och när jag är ute bland människor. Dom som känner mig bra ser oftast ändå, det sägs att andra inte hade kunnat ana men jag vet inte. Men jag är så trött på att vara den sjuka sköra. Så jag försöker verka mer okej än jag är, och egentligen är det väl mest mig själv jag vill lura. Nu hoppas jag på att jag får vara HÄR idag, 15 februari 2017. Och inte åka till traumatid. Imorgon är det dags för terapi igen.

1 kommentar:

MissManic sa...

Shit vad långt du ändå har kommit!! Okej, det är ju lite som du säger - inte bra att isolera sig helt. Men du skrev om en massa saker som triggar dig.
Jag vet att jag inte kan lyssna på Ultima Thule för det triggas jag av. Men jag triggas av bra mycket mer, men jag vet inte vad.
Bror säger att jag nog vet men att jag inte vågar plocka fram det.
Men jag kan inte komma på vad jag reagerar på...
Men - du är stark ♥